Säg i Spanien, nämn vårt Suomi,
Kulna landet upp vid polen,
Men der hvarje hjerta flammar
Varmt derför som södersolen.
Den 10:de November 1861.
(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).
Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka
Fem lustrer utaf kärlek flytt för er.
Den bästa sång på dem ej kunde trycka
Ett högre sken än verkligheten ger.
Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning,
Du ädla par, kring dig hvad blommor stå.
Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? —
Der ler en engel än med ögon blå.
Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga
Till själ och hjerta stån J bland dem qvar.
Lätt är det silfver årens hand den tunga
På mannens hjessa stilla snögat har.
Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta,
Och klara stjernor gå på himlen opp,
Och ljusets englar engång få betrakta
På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp.
Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden,
Ej facklors festglans, hjertat firar den.
Du make, länge lef för fosterjorden,
För hemmet båda — och för himmelen.
Ett brunnsafsked.
Sista glaset, sörjd af mången
Hon, vår älskling, drack,
Och åt skänkfrun sista gången
Sade ljuft sitt tack.
Klädd i hvitt — i hemlandsfärgen —
Som en ros i snö,
Hon åt lunderna och bergen
Nickar sitt adjö.