Alla hennes vandring följa
Der hon bort nu går.
Uti fällda kalkar dölja
Blommorna sin tår.
Men med rosor nu på kinden
Hon så glädtigt ler,
Och den milda sommarvinden
Avskedskyssen ger.
Oskuld och behag bestråla
Stigen, hvart hon går.
Lätt i rosor kinden måla
Hennes sexton år.
Skönhet sig för hennes fägring
Ödmjukt böjer ner,
Tviflarn ser en himmelsk hägring,
Bitterheten ler.
Oberörd af verldens hvimmel,
Blott med blicken för
Dygd och skönhet och den himmel,
Dit hon redan hör,
Så hon kom, med samma sinne
Bort hon sig beger.
Sjung, min sång, ett himmelskt minne!
Nu hon synns ej mer.
Vid min älsklings sida.
Vid min älsklings sida vill jag
Drömma att jag sitter här,
Rår ej för dock att mitt hjerta
Tysta qval i djupet bär.
Drömma vill jag, att hon frågar
Om mitt dystra löje då.
Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar.
Med en kyss jag svarar så:
Derför att i vida verlden
Du allen är sann och öm —
Och dock är du blott en skugga,
Såsom denna dikt en dröm.
Serenad till Helmi.
Fjäriln på rosen drömmer,
Stjernorna milda le,
Flickan i kudden gömmer
Lockarne.
O! den som finge
Lätt som en stråle gå,
Nog hvart jag ginge
Visste jag då.
Till dig, hur lätt du drömde,
Omärkt jag smög min gång,
Bland dina blommor gömde
In en sång.
Skulle betrakta
Stilla min vana vän,
Kysste dig sakta,
Flydde igen.