När hjertat slutade att kurtisera
— En sak, som läkarn sa' nödvändig var —
Begynte hufvudet filosofera
Och hängde öfver böcker ett par dar,
Gick son bland menskor ut att detaljera
Sin vunna kunskap. Frukt allt studium har,
Så äfven mitt. Den rymmes i de orden:
Vi stå på våra fötter emot jorden.
En ondskans slöja menskligheten tarfvar
Och bortfilosoferar sina fel.
Hvar tid, som går, en lapp till trasan skarfvar
Och menar nu först är den kjorteln hel.
Men nya tider hvina; trasan slarfvar,
I stycken sliten under stormens spel —
Och nya slägten klippa, kanta, lappa
På mensklighetens långa doktorskappa.
Må hvem som vill med ljuset blindbock leka,
Jag — löjligheten fruktar mer än pest.
Af kärlek blifva våra kinder bleka,
Af vishet mörkna våra ögon mest.
Hvarom skall man då mer i lifvet teka? —
Be Gud, bli from och bikta för en prest?
Det sägs i Kristo mången fröjd man hafver
Och mår så bra som — likmask i kadaver.
Men för att tro man dertill dock behöfver
Ett något, Gud vet hvad, men icke jag!
Den tron är ljuf, dess vaggsång in oss söfver
Och sprider glans kring ren förvissna drag.
Enfalden hoppar tankens afgrund öfver;
Den gåfvan bortblef på min födseldag,
Och jag för mycket lefvat att ej finna,
Att tron på syndens mörker är — en hinna.
Lef för det ädla! är en vacker lära
I Jesuiters och fantasters mund.
Det ger en lön af — luft, som kallas ära,
Som retar blott aptiten mer hvar stund.
För menskligheten offrom oss! de svära —
Om helst det vore för en trogen hund!
Men strida, dö — det icke mig behagar
För trolöst pack med stora svalg och magar.
En slik fantast jag kunde kanske blifva,
Såg något värdt jag blott att lefva för.
För maka, hem och barn sitt blod att gifva,
Kan vara stort för den ett land tillhör;
Men skulle jag mig i Sevilla skrifva,
Jag orättvis dock deri synas tör,
Ty maka har jag — såsom ryktet tutar —
Och ungar ock i alla verldens knutar.
Parbleu! — Det går så ledigt uppå franska
Med eder och kurtis. — Parbleu! rätt nu
Jag blir förtviflad uppå äkta spanska
Och kastar mig i första krig. "Ett, tu…"
Men tri? nej först en sak jag måste granska,
Förrn jag i blod med döden dricker du.
Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena,
När rheumatismen plågar en i bena.
Ett återstår mig: börja samla pengar
Och gräfva mig i rostig koppar ner.
Det bor en oro uti Mammons drängar,
Som kraft att lefva, handla, verka ger;
Och hur förtalet ger dem ampra slängar,
Det bakpå ryggen ändå alltid sker,
Ty framtill hörs blott, hvart de sig begifva:
"Vill herrn på denna sedel borgen skrifva?"
Guld, guld är lösen, när man åldras hinner,
Det regulatorn är för allas prat.
Visst solen sjelf derför så skön man finner,
Att den har tycke utaf en — dukat.
Men huru mycket än den gamle vinner,
Den unge vanligtvis dermed för stat;
Han vräker sig i dennes ekipager
Och slösar bort hans guld uppå kalaser.
Om skatter jag till millioner samlar
Och hopar högt som Cheops pyramid,
Med skrumpna händer jag deröfver famlar
Och grafven gräfves djup och mörk bredvid,
Tills ner i den till verldens fröjd jag ramlar.
Om helst deröfver blef en blodig strid,
Men blott processer, kif och protokoller —
Tills störste skurken hela arfvet håller.