Don Juans afsked från lifvet.
Naturskön nejd i Grekland. Klassiska ruiner framskymta uti lager- och myrterlundar. Det är antingen morgon eller afton, ty ett matt rosenskimmer flämtar öfver föremålen. Don Juan sitter på en kullfallen kolonn och drar upp sitt ur.
Jag står vid målet, rättare: jag — sitter
Vid detta mål, som snart mig mållös gör.
Likt lampans sista flämtning hjertat spritter,
En sällsam susning ofta ren jag hör.
På den jag längre ej fundera gitter; —
Hvad än det är, jag vet att snart jag dör.
Lätt dödens ishand kittlar mig i hälen —
Han får gå långt förrän han hittar själen.
Emellertid så lär jag kunna hinna
Att afsked ta från lifvet, som sig bör.
I alla öden måste man sig finna,
Och till de bättre dödsinviten hör.
Hvarföre då sålänge sig besinna
På den? det sällskap, dit man in oss för,
Skall vara glupskt; men vi det ej må klandra,
Som göra allt att äta ut hvarandra.
"Sålänge man har lif, så skall man lefva."
Den först det lärde, var en välvis man.
Tids nog vi få i tomma intet sväfva,
På vingar en, på qvastar någon ann'.
Att lefva älska är, så mente Eva,
Och Adam straxt derpå detsamma fann —
Och icke lär i ordningen don Juan
Af lika tycke vara numro tuan.
Den satsen klingar mig så skön i hågen
Just nu, när lifvet skymmer mer och mer.
I guld den nickar ner från himlabågen —
Der sig ett svanepar till flykt beger.
Den dyker upp ur blommorna, ur vågen,
Men ej som förr den om min hyllning ber.
De dagar äro — hur ock soln må glöda —
Som Julia och Haidie för evigt döda.
Farväl då sol! Jag ser naturen stråla
Kring mig i minnets sista återglans.
På himlen qvällen purpurmoln ses måla,
Kring brustna stöder mörknar skogens krans,
En skog af myrtenträd! — En gam hörs skråla
På högsta toppen, tar en lustig dans
I klara rymden, nu sig åter sänker —
Fin lukt han har, han visst på Juan tänker.
Ty här jag vankar utan lust och vänner,
Snart utan lif, och ingen vet mitt namn.
Den skönaste, den stoltaste bland männer
Var fordom denna gråa, vissna hamn.
Fort säger man väl nog att tiden ränner,
Men bäst jag sjönk i älskarinnans famn
Med eld och rosor, fröjderna och våren,
Så steg jag upp med vintersnö i håren.
O, ungdomstid, o vingade minuter
Jag er dock tömt på millioner sätt.
Hvar fröjd, som fanns, jag till mitt hjerta sluter,
Stor sak i himlen eller helvetet.
Ej qvinna log, hvars skatter jag ej njuter:
Hos blyg, hos kylig, eldig, qvick, kokett!
I alla himlar har jag rusig tumlat
Och älskat, syndat, gråtit, hånlett, rumlat!
I heta kyssars purpureld förbleknat
Den kind, som nu är gul — som merg.
Kring hvita fingrar lindad locken veknat,
Tills småningom den antog deras färg,
Och stillare blef hjertat — — — —
— — — — — — — — — — — — —
Men hjernan klarnade alltmer och sporde
Hvad vi egentligen på jorden gjorde.