LAUR. PAULINUS.
Hvilken sällsam tanke!
Dertill er ställning alltför ringa är.
Blott som en gammal vän jag talte här.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
DANIEL HJORT (för sig).
Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.)
STÅLARM.
Varen helgade! Från hertigen J kommen.
Vi äro icke vana från det hållet
Att höra något godt; dess mer tack skyldig
Jag eder blir, om nu det fallet är.
ERIK BRAHE.
På Svea-rikes vägnar komma vi
Och helsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
Den vilda strid, som broder emot broder
Och hat mot hat och död mot död har ställt,
Ej längre för en sjelfvisk konungs skull
Vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
Du minns hur Sigismund, så snart han kronan
På pannan tryckt och tagit hyllningseden
Det land, som var hans fäders jord, uppfyllde
Med polska knektars vilda öfvermod
Och jesuiters stämplingar och list,
Och sökte så vår kyrkas rena tro
Och svenska folkets frihet undergräfva. —
Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
På allmän riksdag hela Sveriges folk
Skiljt honom från vanhelgad kungamakt,
Och såsom föreståndare af riket
Gett styrelsen åt hertig Karl; lägg derför
Ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
Förrädiskt nu mot fosterlandet för,
Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd,
Från glädjen af en dyrt beseglad fred.