Vid dessa ord föll den fordom så stolte och om verldslig storhet drömmande Repnolsky på knä för Gustaf, och heta tårar strömmade ur hans ögon.
"Hvad är det för en tillgift ni begär af mig, kapten Repnolsky", sade Gustaf mildt och på samma gång förvånad. "Jag vet mig icke hafva något att förlåta er."
"Ack jo, min prins", sade kaptenen med bruten stämma och sänkte pannan mot jorden. "Det var jag, som stal bort ert lejdebref."
För ett par sekunder ryckte det till våldsamt kring Gustafs mungipor, men det varade icke länge, förrän lugnet återkom.
"Då var det också ni, som dödade dworniken Manins hustru?"
"Ja, min prins."
"Öfver våra goda och onda handlingar dömer Gud", sade den ädle furstesonen och blickade uppåt. "För det onda ni tillfogat mig har ni af hjertat min förlåtelse. Men se, der kommer Manin, och det tillhör honom att döma i den andra saken."
Med dessa ord vinkade prinsen åt den gamle dworniken, som med stapplande gång nalkades. I få ord omtalade Gustaf derpå huru det förhöll sig med Maritschas död, och att kaptenen var hennes baneman. När han slutat, sade den gamle dworniken med djup stämma:
"Herre, jag har för länge sedan förlåtit Maritschas mördare, utan att veta hvem det var. Visst var det mera än sorgligt för mig att förlora min hustru, men när denne ädle furste flyttade hit till Kaschin, bjöd han mig vara honom följaktig. Ensam som jag var, antog jag tillbudet och nu har jag bara en bön till den heliga jungfrun, och det är den, att hon icke låter mig öfverlefva min ädle herre."
Vid dessa ord störtade den gamle dworniken till Gustafs knä och öfverhöljde hans händer med kyssar.