"Det var af den orsaken, säger jag. Dock", fortfor han, och hans stämma blef lugnare, "jag hatar honom icke derför. Med mig är det snart slut. Min Iefnadslampa kan icke brinna så länge. Ser ni, min furstinna, det fattas olja på den, och den olja som fordras, finnes icke till att få. Hvad lifvet ändock tyckes skönt och hänryckande, då man står i beredskap att lemna det. Kanske förefaller det så derför, att man skall veta att rätt uppskatta dess höga värde. Men, hvad är det som förskaffar mig äran af ert besök, min furstinna?"
Axinias ögon fyldes af tårar, då hon sade: "I morgon skall jag resa till Polen. Detta land får nu mottaga czar Boris Gudunows olyckliga dotter. Jag ville ändock se er ännu en gång, min furste, och det är för att säga er mitt farväl som jag uppsökt er."
"Ja, det blir allt vårt sista farväl", sade Gustaf med låg stämma, och då prinsessan yttrade den förmodan, att sjukdomen kanske skulle gifva med sig, sade prinsen vemodigt: "Ah nej; jag känner att döden redan börjat gnaga på lifstråden. Den skall ej länge motstå angreppen. Men, hvem är det som kommer der? En krympling. Hvad kan han vilja? Han närmar sig."
"Det är kapten Repnolsky, som kommer att bedja er om förlåtelse", sade
Axinia. "I sista drabbningen med turkarne blef han lifsfarligt sårad.
Han har icke lång tid att lefva."
"Förlåtelse", upprepade furstesonen och betraktade prinsessan med frågande blickar. "Hvad är det för en förlåtelse som jag skall gifva honom? Icke har han väl något att afbedja hos mig?"
"Ni får sjelf höra och döma sedan", sade prinsessan. "Kaptenen är nu framme."
En vanmäktig krympling, se der allt hvad som återstod af den fordom kraftige kapten Repnolsky. Han var sig knappt lik, och Gustaf måste länge se på honom, innan han kunde känna igen honom. Prinsen betraktade honom stillatigande några ögonblick, derpå sade han, idet han vänligt räckte kaptenen handen:
"Våra lotter äro temligen lika hvarandra, kapten Repnolsky. Båda stå vi på grafvens brädd. Båda äro vi söndersargade, jag till mitt inre, ni till ert yttre. Hvilket som mest plågar menniskan, det kan jag icke afgöra, men det vet jag, att när de inre stormarne brusa, är det förfärligt."
Kaptenen svarade med en röst, som darrade af den djupa rörelse han erfor.
"Det är sant, min furste, att våra öden äro så till vida lika, att vi båda snart måste skiljas hädan. Men i ett äro de likväl olika. Ni dör som en menniska, älskad och värderad af alla, jag deremot som en föraktad, såvida jag icke erhåller er förlåtelse."