I.
Det var en strålande sommardag år 1607. Solen blickade så vänligt ned på jorden och torkade de små daggperlor, som natten utsått. Vinden susade i träden och bäckarnes små silfver böljor sorlade så lekfullt mot stränderna. Det var en skön dag, den, på hvilken vi föra läsaren till Kaschin, till den lilla strax söder om staden belägna lunden. Ack, om vi kunde förstå det mångskiftande sus, som genomgår trädens kronor, måhända skulle vi då kunna tyda många af lifvets gåtor. När stormen ryter och trädens kronor darra för den starkes andedrägt, säger oss icke då en inre stämma, att vi ej äro annat än flarn, annat än stoff korn, som slungas omkring i verlden? När det milda suset hviskar i löfven och dessa liksom smekande vagga för de lätta flägtarne, tycka vi icke då, att det finnes liksom en röst, som talar till oss om en frid, som bjuder de inre stormarne att lägga sig till hvila? Natur, hvem kan begripa dig? Hvem kan tillfyllest fatta dina storartade företeelser? Ingen. Men vi kunna älska dig såsom en källa till mycken inre frid; vi kunna älska dig såsom en del af oss sjelfva.
Den ofvan nämda dagen susade vinden så mildt genom trädkronorna i Kaschins lund. Aftonen inbröt och med den lugnet. Strax efter solnedgången syntes en hög gestalt, något böjd, nalkas ett af de största och lummigaste träden. Några ögonblick betraktade han den sakta vaggande kronan, tycktes lyssna till det knappt hörbara suset i löfven, och satte sig derpå vid trädets fot.
Denne man var Gustaf Eriksson, den irrande konungasonen.
Hur förändrad var han icke nu! Fängelseluften i förening med upprepade bekymmer hade tagit bort hans krafter. Han var nu mera knappt annat än skuggan af sig sjelf.
"Det lider till slutet af min lefnad", tänkte han och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet. "Glädje har jag erfarit i rikt mått, ty en kärlek, sådan den knappt finnes har skänkts mig. Theresia", utbrast han med af rörelse darrande stämma, "du goda, uppoffrande qvinna, kvar skall du finna en fristad, när jag går hädan? Ensam lik fogeln, som kretsar öfver min hjessa, skall du kanske irra verlden omkring, sökande dig ett näste, men ej finna något sådant. Hvem skulle väl vilja upptaga den biltoge furstesonens maka?"
När Gustaf gjorde sig dessa frågor såg han icke, att en hög, qvinlig gestalt nalkades honom från sidan. Han förnam icke ljudet af hennes lätta fjät på den saftiga gräsmattan. Då qvinnan stod alldeles invid honom, då lyfte han upp sina blickar och spratt till.
"Ni här, min furstinna", hviskade Erik XlV:s son, och ett matt leende bredde sig öfver hans vackra bleka drag. "Är ni också omhvärfd af fiender och lömska snaror som jag? Dock", fortfor han och for med handen öfver den feberheta pannan, "jag glömmer att jag talar till den forne czaren Boris Gudunows sköna dotter. Ha, dessa minnen från den tid er far lefde, de bränna mig i själen, och de skola icke upphöra att bränna mig till dess… de förbränt mig! Dessa småsinnade krypdjur…"
"Min furste", afbröt Axinia, ty det var hon, "ni dömer min fader alltför strängt. Det var ej hans egentliga mening att förfara så hårdt emot eder, fastän han af politiska skäl ansåg sig tvungen dertill."
"Jaså", inföll Gustaf med bitterhet och allvarlig skärpa i tonen, "det var ej hans mening att medelst sina stinkande fängelsehålor suga musten ur mig. Det var af politiska skäl, säger ni, som han behöll mig, svage mask, som aldrig gjort anspråk på någon krona, i fängelse. Nej, säger jag. Det var af enskildt hat till mig, derför att jag icke ville äkta er och blifva en fosterlandsförrädare, som han lät mig undergå dessa års tortyr."