"Lejdebrefvet är borta", suckade prins Gustaf, då han kom upp i sitt rum och undersökte papperen. "Arm och utan skydd står jag nu här i denna stad. Czaren hatar mig, och skall troligtvis göra allt för att tillfoga mig oförrätter. Till hvem skall jag vända mig?"
"Till Gud", ljöd en mild och sorgsen stämma bakom fursten, och när han vände sig om, slöts han i Theresias, den trogna qvinnans armar. "Till Gud, min älskade", hviskade hon och förde Gustaf fram till en liten väl arbetad biktstol. "Låtom oss böja oss inför den styrande allmakten och anropa den heliga jungfrun om hennes förböner. Bed, min Gustaf, bed!"
Och från oskuldsrenare hjertan hafva väl aldrig någonsin några böner uppstigit till den eviges tron! De bådo ur djupet af sina själar, och natten var långt framskriden, då fursten tog ett ömt "god natt" af Theresia för att i ensamheten klaga sina smärtor.
När Gustaf vaknade nästa morgon, fann han huset omringadt af soldater. Han anade hvad som komma skulle, men han ville åtminstone visa sina förföljare så mycket lugn han kunde. Ödet hade stält så till, att det var kapten Repnolsky, som anförde soldaterna. När denne kom, för att i czarens namn fängsla Gustaf, sade denne:
"Med svek och list hafven I vunnit edert mål. I hafven stulit ifrån mig det skyddsbref, som czaren gifvit mig, och I hafven gjort det på hans befallning. Här är jag. Tagen mig och gören med mig hvad I behagen. Men icke kunnen I väl vara så grymma, att I rycken ifrån mig den qvinna, som numera skall förljufva mina återstående dagar?"
Kapten Repnolsky vågade icke möta Gustafs blickar. Han blygdes inför den ädle furste, som han varit med om att störta. Utan att säga någonting förde han prinsen till det för honom inrättade fängelset.
Nu började svek och ränker att på allvar smidas omkring den olycklige furstesonen. De värsta beskyllningar, man kunde hitta på, framdrogos, i akt och mening att fälla honom, men med det ädla sinnets öppenhjertliga storhet och stolthet bemötte Gustaf alla de mot honom framstälda anklagelserna så kraftigt och så bevisande för sin oskuld, att han icke kunde fällas. Han qvarhölls ändock i fängelset ett par år och hade under denna svåra tid, då han måste lida oerhördt, blott en tröst deruti, att Theresia tilläts besöka honom ibland. Denna ädla och uppoffrande qvinna egnade den olycklige furstesonen alla de stunder han kunde få, och hennes kärlek till honom minskades icke det ringaste, oaktadt sorgerna hopade sig med hvarje dag allt mera öfver deras hjessor.
Huru många sådana qvinnor finnas väl?
Emellertid inträffade en vigtig förändring inom Ryssland. Boris Gudunow störtades och en annan kejsare kom på tronen. Då inträffade också en vändpunkt i Gustafs lif. Han frigrafs ur fängelset och fick sin bostad i den lilla förtjusande staden Kaschin, dit han också flyttade, och derifrån han icke kom, förrän dödens hand löste de jordiska bojorna. Det är i nämnde stad som följande tilldrager sig.
"Den irrande fogeln" finner sitt bo.