Kapten Repnolsky störtade ut. Hans ansigte var förvridet. Han visste knappt åt hvilket håll han skulle gå, så förvirrad var han. Kring honom skränade pöbeln och det fans till och med dem, som voro så djerfva, att de grepo tag i honom för att hålla honom fast. Men då återvände Repnolskys besinning. Med kraftig arm utdelade han några slängar på måfå och kom undan.
Knappt hade han försvunnit, då prins Gustaf, som nästan bar den förskräckta Theresia på sina armar, tilllika med Manin, som stött till honom under vägen, anlände till sin bostad. Vid åsynen af folkmassan studsade han tillbaka, men dworniken, som märkte hans ängslan, steg fram till porten och sade med hög stämma:
"Hvad är på färde, go' vänner, efter I ären samlade här så många?"
"Åh", sade en dwornik från ett närbeläget hus, "det är intet för annat, än att förkunna dig, att det varit tjufvar i huset, och att du aldrig mer får omfamna Maritscha."
"Har hon lupit ifrån mig då", sade Manin. För sig sjelf tänkte han: "Jojo men, de der gyllena, de hade allt en stark dragningskraft på henne. Så länge de vara kan jag vara lugn för hennes skällsord."
Den hederlige dworniken var, såsom vi höra, just icke en stor älskare af sin äkta hälfts sällskap.
"Lupit bort", eftersade en mushik med långt silfverhvitt hår. "Ja, nog har hon lupit bort, men till det ställe, hvarifrån hon aldrig vänder åter. Vän Manin, din hustru har blifvit mördad."
"Mördad", eftersade i sin ordning den stackars Manin. "Hvem har det varit, som kunde rå på henne, det vill jag fråga?"
Men som ingen kände kapten Repnolsky, kunde heller ingen afgifva något svar på Manins fråga. Väl fuktades den hederlige dwornikens ögon af ett par tårar, då han betraktade sin hustrus blodiga kropp, men inom sig var han rätt belåten med det lugn, som han nu skulle få ega på sin ålderdom.
Sådan är menniskonaturen: Ibland hård som klippan, ibland mjuk och vek som vax.