Han gick icke; han sprang icke; han bokstafligen flög genom de samma korridorer, der han för blott några minuter sedan måst trefva sig varsamt fram. Som en vansinnig störtade han trapporna utför, och skulle just träda ut på den lilla gården, då en gäll qvinnoröst skrek: "Jaså, det är tjufvar här i huset. Hjelp, hjelp!" Det var Maritscha, som blifvit honom varse, och nu med sina rop sökte uppväcka grannarne. Samtidigt stälde hon sig i vägen för honom, och det syntes tydligt, att hon var fast besluten att göra motstånd i det längsta.
Det der hindret hade icke kaptenen beräknat. Han studsade också i början af öfverraskning, men snart återfick hans själ sin spänstighet, och han märkte alltför tydligt, att endast våldet kunde hjelpa honom ur knipan. Med godo skulle det aldrig lyckas, det såg han på Maritschas hotande uppsyn.
"Låt mig passera, qvinna", sade han för den skull med så lugn stämma som möjligt.
"Nej, säger jag", skrek dworniken Manins modiga hustru, "ni kommer inte fram utan öfver mitt lik, kom ihåg att Maritscha håller ord hon."
"Släpp mig fram", sade kapten Repnolsky för andra gången och nu med mera hetta, ty han kunde ganska väl förnimma röster af annalkande personer, hvilka ditlockades af Maritschas skri. "Jag begrafver dolken i ditt bröst, om du ropar en enda gång till. Ur vägen!"
Med dessa ord sprang kaptenen fram, men icke många steg, innan den modiga qvinnan hängde sig fast vid hans arm och släpades ett godt stycke ut i portgången. Hon liknade en vampyr, som sugit sig fast vid Repnolsky. Kaptenen var ursinnig. Skulle hans företag nu göras om intet af denna qvinna, som de onda makterna, enligt hans förmenande, utsändt till att förfölja honom, Skulle han, just då han njöt af segerns frukter, lida nederlag? Aldrig! Dertill var kapten Repnolsky alltför beslutsam och van att handla.
Folket strömmade emellertid till allt ymnigare, och redan började en och annan att sticka in hufvudet genom den lilla till hälften öppnade porten. Repnolskys bröst häfde sig våldsamt och hans fingrar slöto sig krampaktigt omkring dolkfästet.
"För sista gången frågar jag om du vill släppa mig", frampustade kaptenen och upplyfte dolken. "I annat fall är du dödens?"
"Nej, nej, jag släpper er aldrig", skrek Maritscha. "Döda mig, men äfven då skall…"
Längre kom hon icke, ty utan betänkande begrof Repnolsky den hvassa dolken i Maritschas bröst. Blott ett doft rosslande och dworniken Manin var befriad från det jordiska umgänget med sin trätgiriga hustru.