"Ja, skynda, skynda", mumlade den listige fursten, med ett segerleende på läpparne och i blickarne. "I skolen ändå komma för sent. Kapten Repnolsky har väl nu fullbordat sin handling."
Läsaren anar nog från hvem den lilla biljetten kom. Den var från Axinia. Knappt hade budbäraren återkommit och prinsessan fått veta, att Gustaf ej var hemma, samt att biljetten blifvit lemnad till dworniken, förrän en oförklarlig aning sade henne, att det icke stod till så, som det borde. Denna oro lemnade henne icke, huru mycket hon än försökte att slå bort den. Slutligen blef den henne alldeles öfvermäktig. Hon skref en annan biljett och sände, den till furst Grenin, i tanke att den skulle träffa prinsen der. Men budet, en pålitlig tjenare, blef uppehållet genom den oreda, som uppstod i följd af upproret, och kom icke fram så fort som ämnadt var.
Vi vilja nu följa, kapten Repnolsky på hans färd.
IV.
När kapten Repnolsky genomilade de mörka korridorerna, som man måste passera innan man kom till prinsens våning, kände han sig ganska illa till mods och stannade ofta liksom tvekade han i vissa ögonblick att låna sig till verktyg åt czarens hämdgiriga planer. Han kände Gustaf personligen och hade, äfven han, blifvit intagen af beundran och medlidande för den landsflyktige konungasonen. I vissa ögonblick tvekade han verkligen, om han skulle fortsätta eller vända tillbaka, men han hade redan gått för långt för att kunna återvända, det erkände han. De egna fördelarne lade också sina tunga vigter med i vågskålen, och kapten Repnolsky var icke en så ädel menniska, att han kunde åsidosätta dem. Och hur många finnes det väl, som vid tillfällen, då egna fördelar erbjudas, äfven på bekostnad af vänskapen och aktningen, stöter dem tillbaka? Icke en bland tusen.
"Nej, jag måste framåt", tänkte kaptenen, der han trefvade sig fram i korridorerna. "Jag har gifvit furst Grenin mitt hedersord på, att jag skall försöka att få lejdebrefvet i mina händer. Skulle jag nu svika detta löfte! Då skall kanske czaren i sin förbittring taga mitt lif. Detta är han nog i stånd till."
Han var snart framme. Yttre dörren öppnade han med sitt vapen och det dröjde icke länge, förrän han stod i prins Gustafs arbetsrum, men här påkom honom ytterligare de besynnerliga tankarne, och just den tanken, att han liksom en simpel tjuv om natten skulle göra inbrott hos den han högaktade, och det på czarens befallning, marterade honom grufligast. Mere gånger drog han den mot chiffonieren utsträckta handen tillbaka, och en gång närmade han sig till och med dörren, i afsigt att gå med oförrättadt ärende. Men, då framhöll sjelfkärleken för honom sin förledande spegel, och alla betänkligheter veko, för att vid nästa försök ånyo dyka upp igen.
"Bab, raskt till verket", utbrast han och utsträckte för tredje gången handen mot den chiffonier, hvari Gustaf förvarade sina angelägnaste papper. "Nu eller aldrig måste det ske, annars är det för sent."
För en kraftig bindning af dolken sprang klaffen upp. Repnolsky öfverfölls af en darrning äfven nu i sista ögonblicket. Nu var det likväl för sent för honom att vända tillbaka med oförrättadt ärende. Omkring honom var det så tyst som i grafven, och det var just denna mystiska tystnad, som ängslade honom, den bistre krigaren, som icke bleknat på slagfältet. Det tycktes honom som om luftens tusen andar andats så kylande på honom. En kallsvett bröt fram på hans panna. Hans knän svigtade, och då han ändtligen efter långt sökande höll lejdebrefvet i sina händer, skälfde hans kropp alldeles som om en frossa skakat den.
"Bort, bort!" mumlade han och slog igen klaffen så att det gaf eko i rummet. "Nu fort till fursten!"