Fruntimren voro nästan halfdöda af förskräckelse. De som mest bibehöllo sitt lugn, voro furstinnan Grenin och Theresia. Den sistnämnda stödde sig mot prins Gustafs arm, och såg upp till honom med fullkomlig trygghet.
"Kom, min älskade", sade han efter en stund och då larmet småningom aflägsnat sig, "vi vilja begifva oss hem; det är…"
"En biljett till prins Gustaf af Sverige", ropade i detsamma en röst.
Med feberaktig otålighet bröt prinsen den lilla biljetten. Vid den första blick han kastade på den, bleknade han och måste stödja sig mot en stolskarm för att icke falla. Men i nästa minut var han åter den stolte mannen, som trotsigt går emot lifvets stormar.
"Kom", sade han och tryckte en varm kyss på den bäfvande Theresias läppar, "vi måste skynda hem. Kanske skall jag icke komma för sent att hindra det nedriga skurkstrecket."
"Hvad är det; för himmelens skull hvad står på?" hviskade Theresia och virade sina armar kring Gustafs hals.
Prinsen öfverräckte åt henne det af hans fingrar tillskrynklade papperet, och Theresia läste följande prydligt skrifna ord.
"Min prins. Skynda er hem. På hög befallning beröfvar man
er nu det lejdebref, som kejsaren gifvit er."
Brefvet hade ingen underskrift. Hvem var författarinnan? Gustaf anade det, men han sade det icke till någon. Länge dröjde det icke förr än han och Theresia voro på väg till hemmet.
Sedan furst Grenin sett till, att hans regemente icke deltog i de upproriska rörelserna, skyndade han hem. På vägen mötte han Gustaf och hans maka. De sågo honom icke.