Den irrande fogeln.
När vintern strör drifvor och snötäcket är
En svepning kring lilja och ros;
När isarne famna båd' skogar och skär,
Och sommarvind flyktat sin kos,
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När isarne smälta från klipporna ner
Och våren har hunnit till oss;
När sommarens sol ifrån himmelen ler
Och mattadt är stjernornas bloss —
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När fogeln ej finner det sökta i nord,
Till främmande land står hans håg,
Ack, härlig och skön är den grönskande jord,
Ack, härlig den djupblåa våg!
Snart irrande fogeln har funnit sitt bo,
Och snart får han slumra från kärlek och tro
i sin graf.
Det var så tyst i den stora samlingen, att hvar och en kunde höra sitt eget hjerta slå. När furstesonen slutat sin enkla visa, en anspelning på honom sjelf, ty med den irrande fogeln menade han sig sjelf, det kunde ingen undgå att märka, rådde ännu tystnad några minuter. Theresia var blek som om dödens kylande hand vidrört hennes kinder. Den ena handen var hårdt tryckt mot hjertat. Den andra omfattade troget ett litet porträtt af Gustaf, hvilket hon ständigt bar på sig.
"Slå bort dessa vemodiga tankar, min prins", sade ändtligen furst Grenin och närmade sig Gustaf. "Ni bör ej tänka för mycket på dylika sorgliga ämnen, ty czaren, den Gud gifve ett långt lif, vill ju…"
"Tala ej om czaren", afbröt Gustaf häftigt, men med undertryckt stämma. "Ni vet hvad som senast förefallit oss emellan. Efter detta uppträde kan det ej blifva godt mera. Jag känner, att jag står vid den skiljoväg, der jag måste välja. Men", fortfor han och kastade hufvudet stolt tillbaka, "aldrig skall jag välja någonting, sam ställer mig i harnesk mot mitt fädernesland."
Furstinnan Grenin, som just nu kom fram till de samtalande, hade redan ett ord på tungan, då ett högt larm nedifrån gjorde hennes afsigt om intet. Skott föllo och en larmande folkhop började trängas i palatsets trappor. Furst Grenin ilade ut och kom snart tillbaka. Hans ansigte var likblekt.
"Hvad är på färde; hvad är på färde?" ropade en del af gästerna, under det andra rusade ut, för att sjelfve öfvertyga sig om hvad som stod på.
"Tionde regementet har gjort uppror", sade furst Grenin, "och jag fruktar, att mitt eget regemente snart skall följa exemplet. Hör bara! De ursinnige upprorsmännen plundra öfverallt."