"Från prinsessan", tänkte kaptenen. "Ah, det kan inte vara annat än en varning. Fort nu till verket. Jag ser att lyckan gynnar mig. Porten är bara löst tillsluten."
Med dessa ord stötte han sakta till porten, så att den gick upp utan buller, samt trädde in. Han kände noga till lokalen, och för den skall ilade han, utan att låta sig hejdas af något, upp till andra våningen, der prinsens rum voro belägda.
* * * * *
Hos furst Grenin var ett lysande sällskap församladt. Civila och militära personligheter trängdes om hvarandra i de glänsande, och med all den prakt, som en rik rysk furste kan åstadkomma, utstyrda salongerna. Värden och värdinnan voro sjelfva älskvärdheten och ehuru den tid redan hade förflutit, då prins Gustaf bort vara der, och denna omständighet marterade det furstliga värdfolket, kunde likväl ingen upptäcka i deras anleten, att en djup oro besjälade dem.
Det tillhör dem, som röra sig i den förnäma verldens salonger, att hyckla känslor, hvilka äro dem motbjudande. Det kallas för nobelt, diplomatiskt, verldsvett och mera sådant, man måste säga ett och tänka ett annat, så fordrar "goda tonen".
I denna förställningskonst hade det furstliga värdfolket hunnit mästerskapet. Men hur instuderadt det ändock var i sin ädla konst, förmådde det likväl med möda tygla sin glädje, när anmälaren med hög stämma framsade:
"Prins Gustaf af Sverige."
Alla, som sågo glädjen lysa i furstens och furstinnans blickar, trodde naturligtvis, att den härledde sig från sjelfva besöket. Så trodde också Theresia, och den tacksamhet hon kände, blef ännu större.
Prins Gustafs uppträdande väckte stor rörelse hos de församlade. De, som personligen kände honom, äflades att få trycka hans händer. De, som aldrig sett honom, trängde sig fram, för att få skåda in i det manligt sköna anlete, om hvars fägring de hört så mycket. Gustaf var också intagande i den enkla svarta drägt han bar, och när han, sedan han helsat på värdfolket, gick fram till Theresia och med ömhet tryckte henne till sitt bröst, samt kysste henne på den marmorhvita pannan, då kände han sig så outsäglig lycklig, som han icke känt sig på länge. Det var också med den hängifvenhet, som en sant älskande qvinna känner för den hon gifvit sin tro, som hon blickade in i hans ögon, som hon återgäldade honom hans omfamning, och som hon hviskade endast dessa betydelsefulla ord: "Min Gustaf".
Bland den tidens ädla tidsfördrif räknades musiken ganska högt. Gustaf var också en stor älskare af denna sköna konst, som förmår stilla själens gnagande sorger, och uppväcka leendet kring de läppar, der vemodet annars tagit sin stadigvarande boning. På framställan af det furstliga värdfolket och sedan Theresia också bedt honom derom, sjöng den irrande konungasonen med manlig stämma, följande sång, den han sjelf skrifvit och satt melodi till: