"Den var inte svår att fånga", mumlade soldaten och gnuggade händerna af förnöjelse. "Undrar just hvad den här lilla breflappen kan innehålla… Ah, der kommer en person till! Han är af samma kroppsstorlek som prinsen! Ja, det är han."
Soldaten tryckte sig så nära väggen han kunde. Prins Gustaf, ty det var han, gick den gömde så nära att han nästan vidrörde honom med armbågen, slog lätt på porten och blef snart insläppt. Då först kunde soldaten andas ut igen.
"Ja nu är han hemma, men hur länge ska' det dröja innan han kommer ut igen", tänkte soldaten. "Här kanske jag kan få posta hela natten."
Ensamheten på den folktomma gatan jemte regndropparnes melankoliska plaskande mot marken gjorde att han ånyo försjönk i en lätt dvala, der han stod lutad mot den kalla och fuktiga väggen. Sålunda förgick ungefär en timme. Då gnisslade den tunga porten ånyo på sina gångjern och uppväckte soldaten, som denna gång slumrat till hårdare.
"Der är han, och den gamle dworniken är med honom i afton också", mumlade soldaten, när prins Gustaf och Manin trädde ut samt togo vägen åt det håll, der furst Grenins ansenliga palats var beläget. "Nu kan det vara på tid att låta höra signalen."
Med dessa ord satte han båda händerna för munnen och lät höra ett likadant ljud som det, hvarmed kaptenen lockat honom till sig, men soldatens signal var mera dämpad, för att icke väcka alltför stor uppmärksamhet, alldenstund prins Gustaf och Manin ännu voro inom hörhåll. Knappt hade soldaten gifvit signalen, så framträdde kapten Repnolsky med skyndsamma steg.
"Är allt klart?" frågade han med undertryckt stämma.
"Ja", svarade soldaten.
"Godt, följ då prinsen och laga så, att han blir uppehållen så länge som möjligt på vägen."
Soldaten aflägsnade sig med skyndsamma steg först sedan han öfverlemnat brefvet till kaptenen, samt omtalat den okändes förmodan, att det var från prinsessan.