Soldaten var en mäkta klippsk figur, som ville taga tillfället i akt att visa sin påpasslighet för kaptenen och derigenom komma i gunst hos honom. Han sade för den skull, i det han slog den okände budbäraren lätt och med en viss förtrolighet på skuldran:
"Lemna du mig brefvet. Jag är dwornik här i huset och väntar just nu på att prinsen ska' komma hem."
Den främmande betraktade, så godt sig göra lät, soldaten närmare och icke utan misstroende.
"Om du är dwornik, hvarför sitter du här ute i regnet?" sade han. "Har du ej något tak att krypa in under?"
"Visst har jag det", svarade den falske dworniken med ett tilltvunget leende, "men ser du", och vid dessa ord sänkte han rösten till en låg hviskning, "jag fick alltför mycket wotka i går, och bakruset gör, att jag helst dväljes utom hus, isynnerhet när det regnar som nu. Ah, det är särdeles skönt, när vattnet så här svalkar pannan."
Med dessa ord aftog den listige soldaten mössan och lät regnet öfverskölja hufvudet. Och han fortfor, sedan han ånyo satt på sig hufvudbonaden:
"Men har du inte smakat en tår wotka i dag, så kan du få här. Jag har väl så mycket öfver, att du kan få dig en dugtig klunk."
Med dessa ord drog han upp den till hälften tömda flaskan och öfverräckte den till främlingen. Denne, som tillförene betraktat soldaten med misstrogna blickar, förändrade nu hastigt uppförande, och knappt hade wotkan fuktat hans läppar, förrän han blef ganska meddelsam af sig.
"I förtroende skall jag omtala för dig", sade han och lutade sig intill soldaten, "att jag hört att brefvet är från prinsessan. Om du nu vill framlemna det till prinsen, så ska' du få en del af den belöning jag får. Jag har brådtom jag, ska' du veta. Katinka väntar mig. Det är besynnerligt med henne vet du. Hon kan aldrig lägga sig om qvällarne förrän jag kommit hem. Också är hon ju bara barnet ännu, inte mera än tjugo år. Se här är brefvet! Lemna prinsen det och nu farväl!"
Sedan han först visligen tömt flaskan så noga, att ingen kunde göra det bättre, aflägsnade han sig med skyndsamma steg.