"Det känna vi nog till", svarade en starkt byggd nyländsk jägare.
"Ja, Gud låte honom bara komma inom skotthåll", inföll en björneborgare med stridslysten min, "nog ska vi märka honom."
"Nu till Pekka Pirrtiainen", fortfor Ollola. "Det är en förrädare och förtjenar derför en sådans öde. Framåt, kamrater!"
"Till Pekka, till landsförrädaren Pirrtiainen!" ropade soldaterna och bönderna om hvarandra, och öfver det döfvande larmet förnams tydligt detta utrop:
"Tänd eld på den skurkens näste! Det förtjenar ej bättre öde."
"Ja, till Pekka!" ropade alla om hvarandra, "och låtom oss först som sist bränna upp den skurken."
När den stora massan blir retad, är den fruktansvärd i sin vrede; den skyr inga hinder för att nå sitt mål; den är oemotståndlig likasom hafvets våg, som bryter öfver det redlösa fartyget.
Pekka Pirrtiainen var, såsom förut blifvit nämdt, mycket hatad af befolkningen, icke blott i Siikajoki, utan äfven i närgränsande socknar, och det för sin ryssvänlighets skull. Och det var naturligt, att i denna tid, då hvarje redlig finne med gladt sinne offrade lif och blod för fädernejordens befrielse, ett förräderi, sådant som Pirrtiainens, icke skulle förblifva ostraffadt.
"Till Pirrtis!" ropade gamle Ollola och svängde musköten öfver sitt hufvud.
"Till Pirrtis, till Pirrtis", skränade soldater och bönder om hvarandra. "Död åt förrädaren!"