Det fanns en, som icke tog del i skränet, men som ovilkorligen rycktes med strömmen. Det var Rietu. Dyster och fåordig, följde han motvilligt bönderna; han tänkte på Elli. Ack, hur gerna skulle han icke velat träffa henne, ty nu, då faran var öfverhängande, kände han sig manad att bistå den skyldige, och det ehuru han var en förrädare. Rietu tänkte icke på något annat, än att det var Ellis far, som hotades af olyckan, och att afvända denna skulle nu blifva hans förnämsta omsorg. Men på hvad sätt skulle det gå till? Jo, endast genom att vinna tid; ty Rietu insåg nog, att bland de församlade det allt skulle finnas någon, som skulle underrätta Pekka om den fara, som sväfvade öfver hans hufvud. Han sade för den skull med en stämma, som tydligt hördes af alla:
"Låt oss vänta en stund, kanske…"
Han fick ej tala till punkt, ty en grof stämma inföll:
"Jaså, Rietu vill uppehålla oss, på det att förrädaren må kunna varnas.
Ja ja, det är inte alls underligt, när han och Elli tycka om hvarandra.
Slägten framför allt."
Rietu bleknade märkbart, och skulle just svara, då fadern utbrast:
"Perkele! Icke trodde jag mig få höra dylika ord af min son. Men är du förrädare, pojke, du också, så känner jag dig inte, så mycket du vet det."
Ett doft mummel genomlopp hopen vid dessa Ollolas ord, men ingen stämma tog Rietus parti. Fanns det tilläfventyrs någon, som hyste medlidande med den redan till döden dömde Pirrtiainen, så vågade han icke uppträda, af fruktan för lifvet.
"Rietu håller med Pekka", hördes en stämma; "han är kanske med om förräderiet."
"Låt oss undersöka den saken", utbrast mannen.
Då Ollola såg, att faran verkligen sväfvade öfver sonens hufvud, tog han raskt sitt parti.