"Stilla", ropade han med dundrande stämma och höjde geväret. "Den förste, som vågar lägga sin hand på min son, får smaka denna kula. Rietu är ej förrädare, derpå sätter jag mitt hufvud i pant. Hvad hans kärlek till Pirrtiainens dotter anbelangar, så är det ju en sak, som inte rör någon af er. Framåt, kamrater! Till Pirrtis, till förrädarens bostad!"
"Ja, ja, till Pirrtis!" ropade alla med en mun. Rietu var nu glömd; begäret efter hämd på Pekka höll allas hjertan fängslade.
I samma ögonblick de hämdlystne bönderna och soldaterna försvunno i skogen på norra åstranden, ilade en ung flicka, som under öfverläggningen hållit sig dold bakom kyrkmuren och från detta gömställe hört allt, med skyndsamma steg ned på isen. Hon tvekade några ögonblick, om hon skulle vända om, eller icke, men slutligen tog hon mod till sig och fortsatte sin snabba gång mot åns mynning.
"Gud låte mig ej komma för sent", flämtade hon och stannade en stund för att hemta andan. "Gud gifve mig styrka och krafter."
Denna flicka var Elli. Målet för hennes färd gissar nog läsaren.
* * * * *
"Far, far", ropade den unga flickan och störtade andfådd in i stugan, "fly för Guds skull. Bönderna…"
"Hvad pratar du för dumheter", utbrast Pekka Pirrtiainen vresigt. "Lägg dig, jag vill sofva."
"Men bönderna då", klagade Elli. "De skola mörda er, det har jag sjelf hört."
"Hvad säger du?" sporde Pekka oroligt och reste sig till hälften upp i sängen.