Elli omtalade i korthet hvad som förefallit vid kyrkan, och skälfvande lyssnade Pirrtiainen derpå, ty såsom alla lömska naturer var han feg och bar en djup förskräckelse för döden. Benen ville knappt bära honom; hela hans kropp skälfde, som om den varit behäftad med frossan.
"Hvad säger du?" utbrast han ändtligen. "Talar du verkligen sanning?"
Elli ämnade just svara, då ett döfvande larm förnams från skogen. Far och dotter sprungo till fönstret.
"Ja, du har rätt", mumlade Pirrtiainen med dyster stämma. "Men hvad är att göra?" fortfor han med tydlig ångest i sina anletsdrag.
"Ni måste genast fly, fader", sade Elli brådskande.
"Och du?"
"Jag blir qvar, hvem skulle väl göra mig något illa."
"Du har rätt."
Med dessa ord grep Pekka hatten och käppen och störtade ut, följd af Elli. Men knappt hade han tagit några steg utom dörren, då han upptäcktes af de antågande.
"Han flyr, han flyr den skurken, den förrädaren", skreko tjogtals röster; "hindra honom från att komma undan."