Kärleken till lifvet gaf Pekka krafter; han såg ingenting, han hörde ingenting, utom kulorna, som hveno kring hans öron. Utåt hafvet styrde han kosan; bland dess snöberg ville han gömma sig. Sedan jagten fortsatts en stund, återvände bönderna med oförrättadt ärende, och deras harm gaf sig luft i åtskilliga hårda tillmålen.
"Det är du, som hjelpt din far på flykten", sade Ollola med hotande stämma till Elli, som i yttre dörren, till utseendet lugn, inväntade truppen.
"Ja, det har jag", svarade Elli utan den ringaste tvekan. "Skulle ni öfvergifvit er far, om han varit i samma belägenhet som min?"
Ollola blef svaret skyldig.
"Ja, då får flickan lida i faderns ställe", utbrast en af soldaterna.
"Hon är naturligtvis ryssvänlig, hon också."
Elli darrade. Hennes irrande blickar föllo slutligen på Rietu, hvilken, ett rof för de djupaste sinnesrörelser, nästan vanmäktig stödde sig på geväret. Han var nu den ende, af hvilken hon kunde hoppas hjelp.
"Nej, hon är ingen förräderska", utropade slutligen Rietu och såg sig omkring med stadiga blickar, "och den, som vågar bära hand på henne, han får med mig att göra. Perkele! Den som en gång till kallar henne för ryssvänlig, han må stå sitt kast."
Med dessa ord rätade ynglingen ut sin smärta, om styrka och vighet vittnande gestalt och intog en utmanande ställning framför Elli. Ingen svarade på en lång stund. Ändtligen bröt gamle Ollola tystnaden med dessa ord:
"Vi kriga ej mot värnlösa qvinnor och barn. Men Pirrtiainens stuga skall jemnas med jorden, så mycket är säkert. Fort, gossar, tänd eld på förrädarens näste."
Det behöfdes icke en uppmaning till. Tjogtals händer framburo välvilligt allt, som behöfdes för att tutta på, och det dröjde icke länge, förrän Pekka Pirrtiainens vackra gård var omgifven af ris och qvistar.