Elli hade flytt till Rietu och snyftande hvilade hon i hans famn. Ett svagt anskri bröt fram öfver hennes läppar, när de första eldtungorna girigt började slicka väggarna. Snart skulle det blott återstå en glödande askhög af det kära hemmet. Ellis mod var tillintetgjordt; hon var å nyo den svaga qvinnan.
"Var lugn, käraste vän", tröstade Rietu och smekte den unga flickans kinder, "det kommer väl en bättre tid."
"Men far, far", snyftade Elli. "Tänk för hvilka faror han är utsatt. Kanske skall han frysa ihjäl, kanske blifva tagen af de otäcka kosackerna! O, min Gud, om blott detta vore väl öfverståndet!"
Bönderna och soldaterna jublade i kapp, när eldens häftighet allt mera tilltog. Men långt ute på hafsisen, mellan ett par väldiga snöberg, icke långt från Carlöns strand, låg Pekka väl gömd. Han såg, att det var hans gård, som gick upp i lågor, och hans förbittring kände inga gränser. Men hvad ville han göra? Han måste tiga och lida och se till på hvad sätt han skulle kunna undgå faran att falla i sina landsmäns händer.
När Pekkas gård var något mer än till hälften nedbrunnen, dånade larmtrumman från Pietola, och i det obestämda ljus, som snön kastade öfver alla föremål, kunde man upptäcka mörka massor, som från det bundna hafvet närmade sig stranden.
Det var kosackerna, som nu å nyo började den blodiga leken.
III.
Under drabbningen, i.
1.
Det var annandag påsk den 18 april 1808, som finska härens öde skulle afgöras. Från alla håll och kanter stormade de ryska kolonnerna in på finnarne, som enligt befallning till en början försvarade sig ganska lamt. Adlercreutz var betänkt på att återtåga, hellre än att riskera hären. Med dyster blick stod han på en höjd invid kyrkan, och hans ögon öfverforo spanande allt, hvad som kom i hans väg, så väl de finska som de ryska anstalterna. Det var vid middagstiden. Vid Pietola, der trossen befann sig, hade Nylands jägare och dragoner mycket att göra, och det var endast de förres ihärdiga eld, som kunde tvinga Kulneffs kosacker att stanna. Så fortgick striden utefter hela linien, och klockan blef ändtligen fyra på eftermiddagen. Då, sedan första och tredje brigaden gått öfver elfven, fick Döbeln befallning att retirera. Han gjorde det ogerna, ty den ställning, han intagit bakom den förut nämda dalgången, gjorde, att han ansåg sig ännu längre kunna hålla stånd. Men han måste lyda order. I den allra bästa ordning öfvergick han för den skull isen, och stälde marschen till Karinkarda. I och med andra brigadens återtåg fingo ryssarne större spelrum, och de ansågo sig redan såsom herrar på platsen. En allmän stormning mot norra stranden företogs; det såg mörkt ut för den adlercreutzska hären, ty fienderna hade vid Grytila hemman gått öfver ån till Sadinperä, samt hade lyckats fatta posto vid sjelfva elfvens mynning, i närheten af Gerttula gästgifvaregård. Vi förflytta oss fram till klockan 6 på aftonen. Den lätta skymningen hade redan inbrutit. På elfvens is och uppför den norra stranden krälade ryssarne som i en myrstack, allt under det finnarne med harmen i hjertat långsamt drogo norr ut. Det var ett dystert skådespel. Mången ärrig kämpe sedan Gustaf III:s krig grät raseriets tårar, mången tvang tåren ned igen och svor ve och förbannelse öfver upphofsmannen till detta nesliga återtåg. Men alla lydde, ingen vägrade att gå.