Från en liten snöhöljd kulle helt nära den plats, der von Herzen stod med sina nyländingar, tog Adlercreutz en ytterligare öfverblick af ställningen. Det ena smärtsamma uttrycket efter det andra vexlade i hans manliga anlete, och mången gång frammumlade han stympade meningar, dem ingen mer än han förstod. Han var finne till lif och själ och född i Nyland. Det var också derför som han särdeles omhuldade krigarne från detta landskap. Framför honom låg det öfvergifna Finland, prisgifvet åt den härjande fienden; bakom honom den höga, kalla norden med sin is och sin snö; omkring honom hans pröfvade soldater, färdiga att lida, färdiga att kämpa till sista man. Hvad skulle han icke tänka i dessa ögonblick; hur smärtsamt skulle icke hjertat krympa tillsammans vid tanken på det kommande! Adlercreutz for med afviga handen öfver den svettiga pannan, och en djup suck banade sig väg ur hans bröst. Hans blickar föllo på nyländingarne, och de ljusnade en smula. Hans forskande öga mötte von Herzens. Var det måhända denna blick som med ens förändrade stridens gång?
Ryssarne trängde på, och minut efter minut blef finnarnes trångmål större. Då sprängde Adlercreutz på sin eldiga springare fram till von Herzen. Hans öga brann af feberns glöd och hans stämma darrade lindrigt, då han utropade: "Tillbaka!"
Von Herzen rörde sig ej; hans soldater stodo likaledes orörliga som bildstoder.
Adlercreutz studsade; detta hade han icke väntat sig. En skär rodnad sprang upp på hans kinder, och han var nära att förifra sig.
"Tillbaka", ropade han med stränghet, och det blanka svärdet blänkte i hans hand.
Von Herzen kastade en pröfvande blick öfver sina tätt sammanslutna led. Det brann äfven i hans ögon en flammande eld; hans hjerta bultade våldsamt och hans senfulla hand omfattade konvulsiviskt svärdfästet.
"Tillbaka, tillbaka", dundrade Adlercreutz med hotfull stämma.
Då sprang von Herzen fram i têten af sin kolonn; hans kinder brunno som af feberns eld, hans blickar tycktes genomborra hvarje soldat, och hans väldiga stämma lät som åskan, då han, höjande svärdet öfver sitt hufvud, ropade:
"Framåt! fäll bajonett!"
Nu blef det lif i den förut till utseendet stendöda kolonnen; ett enstämmigt utrop af glädje förnams; bajonetterna fäldes så fort som de kanske aldrig förut blifvit fälda; den jemna marschen ökades med hvarje sekund, och många minuter hade icke gått till ända, då kolonnen med stormsteg rusade nedför stranden, öfverändakastande allt i sin väg.