Adlercreutz visste knappt till sig, han rycktes med i strömmen; hans entusiasm lågade å nyo upp; hans springare var som af eld, och sjelf i spetsen för de modiga nyländingarne, högg han in på de ryska kolonnerna, som vacklade, dels krossades, dels förströddes som agnar för vinden.
"Löjtnant", ropade han till sin adjutant under sjelfva stormningen af södra stranden, "spräng å stad; kalla de andra brigaderna tillbaka. Vår är segern!"
Herzens bataljon hade, lik en lavin, med oemotståndlig makt sprängt ryska centern. Blod och död betecknade dess väg. Nu blef det annat af. Från alla håll återkommo de finska afdelningarna. Trögt hade de tågat tillbaka; nästan i språngmarsch vände de åter. Ack, deras heligaste önskan, att få på fullt allvar mäta sig med den hatade fienden, den skulle nu uppfyllas, de skulle få visa, att de hade mod i bröstet och kraft i armen. Hvilket ändlöst jubel, när de vikande massorna kastade sig öfver fienden; hvilken ryslig förvirring; hur stolt och segerglad ljöd icke björneborgsmarschen öfver stridsbullret; det var ett helt folk, smädadt, tillbakasatt, jagadt nära nog ur dess landamären, som nu i ett ögonblick fick vakna upp till en annan verklighet, i hvilken segerns krona vinkade så skön; det var en berusning, som var omätlig; om mångdubbel styrka stått emot dem, skulle finnarne ändå vunnit seger.
Då centern så oförmodadt genombröts, måste de båda ryska flyglarne, som just höllo på att förfölja den finska hären, retirera, för att icke i sin ordning blifva öfverflyglade. Det dröjde icke länge, förrän striden å nyo utspann sig längs hela norra stranden, upp på hvilken ryssarne blifvit jagade, snart sagdt i en handvändning.
* * * * *
Dyster och ett rof för de gräsligaste lidanden vandrade Pekka Pirrtiainen mellan de kylande snöbergen. Fram till Siikajoki tordes han icke. Förrädarens samvetsförebråelser hopade sig öfver honom och tyngde hans sinne; hvart han såg, tyckte han sig upptäcka armar, som ville gripa honom, krossa honom. Under det Pirrtiainen fridlös irrade omkring, hade Rietu slutit sig till en ströfkår, som blifvit utsänd för att undersöka isen. Den unge mannen brann af begär lika mycket att utmärka sig, som att få reda på Pekkas spår. Och detta för Ellis skull.
Det var stark skymning, då den trupp, till hvilken Rietu hörde, tågade ut i riktning mot Carlön. Truppen var sammansatt af nyländingar och björneborgare; hvar och en täflade att göra sitt bästa; här och der skingrades en trupp ryssar, här och der tillfångatogs en annan. Elden från handgevärssalvorna upplyste de kala snödrifvorna och spred ett magiskt, fastän minutligt sken öfver det vidsträckta, ödsliga fältet. Ljudet från kanonerna och musköterna vid Siikajoki hördes än doft, än klart och tydligt.
Plötsligt spratt Rietu, som gick i främsta ledet, till. Hvad kunde orsaken vara? Jo, mellan ett par höga snödrifvor hade hans skarpa öga upptäckt en manlig varelse, som bemödade sig om att så fort som möjligt fly undan. Väl kunde han icke upptäcka den flyendes anletsdrag, men en inre stämma sade honom, att det var Pekka, och han uppbjöd allt, hvad i hans förmåga stod, att följa hans spår.
Äfven Pekka hade igenkänt finnarne. Hade det varit ryssar, skulle han icke ett enda ögonblick tvekat hvad han borde göra: bättre att öfverlemna sig åt fienden, än åt de förbittrade socknemännen, ty i senare fallet visste han nog, att hans död var gifven.
Den starka kölden hade ännu icke förmått att stelna hans lemmar; det var den inre starka spänningen, som höll hans lifliga själ i en orolig verksamhet, som gjorde, att han icke så snart erfor köldens inverkan.