Från drifva till drifva ilade han undan allt hvad han kunde, men finnarne voro honom städse i hälarne. Seg som en äkta österbottning, höll han ut i det längsta, men det var dock tydligt, att, huru härdade hans senor än voro, han ändtligen skulle duka under för tröttheten. Med förfäran tänkte Pekka på det ögonblick, då han måste gifva sig fången. Han gaf till ett ilsket vrålande och de senfulla händerna knöto sig konvulsiviskt om skaftet på en bredbladig, skarpslipad knif, hvilken han i brådskan icke glömt att taga med sig. Skulle han ännu göra ett försök att fly undan, eller skulle han försvara sig. Han var en stund riktigt obeslutsam om hvad han skulle företaga. Men då han ändtligen hade beslutat sig för något och skulle begifva sig af mellan ett par drifvor, hejdades han plötsligt af en person, som stängde hans väg.
"Ha, fader Pekka", sade Rietu och uträckte sin hand, "ändtligen har jag funnit er. Nu skall ni icke irra omkring här längre. Döden skulle hinna er förr eller senare."
"Låt mig gå, Rietu", bad Pirrtiainen med ångestfull stämma.
"Nej, fader Pekka, ni måste stanna."
"Du får alla mina egodelar, ja, du får Elli på köpet."
"Ni får ej gå", svarade Rietu å nyo med allvarsam stämma.
"Nej", utbrast Pekka och hans ögon glödde af en hemsk eld, "hellre stupar jag här."
Med dessa ord svingade Pekka den skarpslipade knifven öfver sitt hufvud. Han syntes beslutsam.
Rietu sprang fram, just som Pekka Pirrtiainen slungade en björneborgare till marken. Utan att länge betänka sig rusade han på den gamle bonden och slog sina armar kring hans kropp. Förgäfves ansträngde sig den gamle af alla krafter för att slippa lös; han satt som i ett skrufstäd.
"Släpp mig", ropade han med vansinne, "jag måste blifva fri."