"Nej", svarade Rietu allvarligt; "ni måste följa mig. Jag ansvarar för er säkerhet."
Pekka såg en stund tvinande på Rietu; dennes förklaring, att han skulle ansvara för honom (Pekka) susade så besynnerligt i hans öron. Skulle han, som var stämplad såsom förrädare, kunna hoppas på tillgift! Det såg åtminstone i det närvarande mörkt ut.
"Ni måste foga er i ert öde", sade Rietu, när de öfriga finnarne omringade dem.
"Hvar är Elli?"
"Ah, hon är i godt förvar; på henne går det rakt ingen nöd."
Detta tycktes någorlunda återgifva Pekka det lugn, han så väl behöfde.
Med en djup suck fogade han sig i det närvarande oundvikliga.
Sedan recognosceringen var fullbordad, återvände den lilla truppen till
Siikajoki och hann fram under det striden ännu pågick som bäst.
2.
Ellis sinnesstämning kan hvar och en med lätthet fatta. Visserligen omhuldades hon på det omsorgsfullaste af Rietus mor, men det var ändå icke detsamma: hon saknade allt för mycket den älskade, hvarjemte oron öfver faderns öde ständigt höll hennes själ i spänning. Men Elli var en modig och förståndig flicka, som, efter ett kort resonnemang med sig sjelf, kom till den förnuftiga slutsatsen, att det alls icke tjenade till någonting att sörja i otid, utan fastmera handla så långt omständigheterna det medgåfvo. Det första, hon då bråkade sin hjerna med, var att utfundera ett sätt att rädda fadern, i fall han, såsom hon förmodade, skulle blifva tillfångatagen. Väl tänkte hon i vissa ögonblick på att uppdaga allt för Adlercreutz, och hon var nära deran, då hon en gång mötte honom, men inom hennes bröst fanns det ändock något, som höll henne tillbaka. Detta något, som obevekligt stälde sig emellan henne och lyckan, det var den omständigheten, att fadern var en fosterlandsförrädare. Så modig Elli än var, skälfde likväl hennes kropp af fruktan, då hon tänkte derpå.
Nu, då striden rasade som värst, skulle hon då gitta i overksamhet och åse huru hennes bröder lemlästades? Nej, dertill var hon för mycket qvinna, för mycket finska. Hon begaf sig ut. Visserligen studsade hon för några ögonblick tillbaka, när kulorna började hvina omkring öronen, men hon tog snart mod till sig, och det varade icke länge, förrän hon var ifrigt sysselsatt med att förbinda de sårade och skaffa nödig hjelp, så väl åt vän som fiende. Den unga flickans modiga uppträdande aftvådde icke allenast den mörka fläck, som faderns nedriga handling satt på henne — hennes älskliga och milda väsende, detsamma äfven i faran, uppväckte allas beundran, både officerares och manskaps.