"Bra gjordt, flicka", ropade en högre officer, då Elli med anlitande af alla sina krafter drog en sårad krigare till ett af dikena och der började bispringa honom med all den hjelp, hon för närvarande kunde åstadkomma.
"Bra, bra", ropade flere röster bredvid den unga flickan, som, uppmuntrad af bifallen, arbetade med den mest spända ifver. "Om alla vore så modiga som du, skulle inte så många dö undan."
När ingenting mer var att göra på norra stranden, sprang Elli fram till den södra, der Herzens bataljon som bäst höll på att storma. Här tyckte den unga flickan visserligen, att det kändes ännu värre än på den andra stranden, men begäret att utmärka sig hade så intagit henne, att det tycktes henne vara en af de största njutningar att nu å nyo få kasta sig in i stridsbullret. Utan betänkande följde hon de eftersta leden af Nylands infanteri, men plötsligt stannade hon och hela hennes kropp skälfde. Hvad såg hon månne, som så upprörde henne?
Icke så särdeles många alnar ifrån henne hade Adlercreutz för några minuter hållit stilla och betraktade från sin farliga ståndpunkt den sig allt mera utspinnande striden. Omkring sig hade han nu endast några få soldater och en adjutant. Elli kunde icke taga sina vackra blickar ifrån befälhafvaren, som satt der på sin eldiga springare, till utseendet fullkomligt lugn, men till sitt inre ej olik en glödande vulkan. Hvad beundrade hon hos honom? Var det väl hans uttrycksfulla ansigte, hans väl växta kropp? Nej, hon beundrade det mod, som han ådagalade, när han tvärt emot order bjöd fienden spetsen.
Plötsligt höjdes ett gemensamt rop af de omkring befälhafvaren varande soldaterna, och det var äfven hög tid för Adlercreutz att sätta sig i försvarstillstånd, ty i sporrstreck närmade sig nu en liten kosacktrupp med dragna sablar; den styrde kosan mot Adlercreutz. Snart kom striden äfven här i gång, och den blef ytterst hårdnackad.
Adlercreutz och hans män kämpade med verkligt dödsförakt, ty i förstone såg det verkligen mörkt ut för dem att komma undan, alldenstund fiendernas antal efter hand ökades, hvaremot finnarnes minskades. Kalla till sig förstärkning ville han icke, ty då skulle måhända slagets öde berott derpå.
"Låtom oss genombryta fiendernas led", ropade han i stället och sporrade hästen mot den till utseendet svagaste punkten. Men då han här mötte ett det ihärdigaste motstånd, såg han sig tvungen att afstå från hvarje försök.
"Detta ser ut att blifva vår sista strid här på jorden", sade han till sin adjutant, löjtnant Lange. Men denne svarade frimodigt:
"Åhnej, herr general, ännu skola vi lägga i dagen vår kärlek till vår födelsebygd."
"Det skola vi, om vi också skola stupa derför", sade en annan af officerarne och uppträdde vid dessa ord en svartmuskig kosack på sin värja som en stek på ett spett.