"Jag ser, att du är i goda händer. Vill du utbedja dig någonting af mig, så uppsök mig och jag skall göra allt hvad jag kan för dig."
Med dessa ord gaf talaren hästen sporrarne och försvann i stridsvimlet.
"Ja, det torde kanske snart behöfvas, att jag anlitar hans hjelp", tänkte Elli för sig sjelf. "Det beror på, huru det går med far. Ah, nu skall det allt gå bra", utbrast hon med inre hänförelse; "han såg ju så mildt på mig, då han sade, att jag skulle uppsöka honom. Ja, far skall blifva räddad, och det genom mitt lyckliga skott."
Hur lätt hoppas icke barnet och ynglingen, att allt skall utfalla efter deras önskan; och om detta lifliga hopp ej funnes, hvad skulle då verlden vara? Ett hemvist för själar, utan detta aningens och hoppets sälla rosenskimmer, som mången gång förmår att nedbryta det oblida ödets skrankor.
Då Adlercreutz lemnade Elli, hördes de första svaga tonerna från björneborgsmarschen i södra strandens skog. Dessa toner kommo närmare; de brusade mäktiga som åskor, och de hänförde äfven de redan i striden stående. Den trötte kände ny kraft tillströmma armen, den sårade ansträngde sig för att resa sig upp en smula, och kring de läppar, som redan började skälfva af dödens kalla kyss, spred sig ett sekundlikt leende. Ack, hvad skulle icke dessa käcka krigare känna i dessa stunder, på denna deras första högtidsdag! Dödens smärta blef ljuf, ty de visste att segern var deras.
Adlercreutz sprängde emot Döbeln; deras blickar möttes, deras händer slöto sig i hvarandra. Hvad skulle icke de känna i denna stund! När de sist sågo hvarandra, fördystrade tanken på det hopplösa återtåget deras blickar; nu deremot, nu vinkade något helt annat: den första härliga segern.
Björneborgarne störtade som rasande lejon utför södra stranden, öfver isen och uppför den norra stranden. Hvad de förut gående skarorna icke kunnat drifva undan, det mejades nu som säd till marken, så vida det icke flydde. Förgäfves förde Rajewsky och Kulneff sina skaror i elden; de kastades öfver ända snart sagdt i en handvändning; allt måste fly, och allt flydde.
Sådan var aftonen af annandag påsk 1808. Den utmattade här, som tillförne måst draga sig tillbaka, hade nu rest sig upp och aftvått skammen med en lysande seger — en seger, som återgaf den förtröstan till nya framgångar och gjorde fiendens tro, att han var oemotståndlig, om intet.
Och han, som egentligen var satt till öfverbefälhafvare för den svensk-finska hären, var han, fältmarskalken Klingspor, månne närvarande vid drabbningen och ledde dess gång? Nej; redan långt förr än de första skotten föllo, hade han i en beqväm släde skyndat norr ut. Han var för mycket rädd om sin värda person, att han skulle gifva den till pris i en kamp på lif och död.
Och åt en sådan fältherre, om hvilken den genomhederlige gamle Lode i
Franzila hade det mustiga yttrandet, att