"det är skam att tappre männer
täckas tala om en sådan",
hade Sveriges konung och råd anförtrott försvaret af brödralandet öster om Bottnen. Man kan icke, vid kännedomen härom, annat än erfara djupt vemodiga känslor af en harm, som utgången af fälttåget visade vara fullt berättigade.
En lycka var, att hären egde så dugliga och beslutsamma underbefälhafvare som Adlercreutz, Döbeln och Sandels, annars hade armén väl icke fått stanna förr än vid nordpolen.
IV.
På fädernehemmets ruiner.
Det var ett par timmar efter det striden ändat; finnarnes segersånger hördes då och då genomtona luften, alla försakelser voro nu förgätna, framför Finlands käcka söner låg nu fosterlandet å nyo öppet; den första segern var vunnen, och långt i söder ströfvade de ryska bataljonerna för att hinna undan i tid. Den finne, som kunde öfverlemna sig åt sömnen, han gjorde det nu med all trygghet; den som icke kunde det, och många voro de, ströfvade omkring på det af tusendes blod fuktade bataljfältet, kanske för att söka en kamrat, måhända också för att i ensamheten påminna sig de näst föregående timmarnes faror och värma sin själ vid hågkomsten af de utkämpade bragderna.
Bland dem, som med skyndsamma steg ilade vester ut, finna vi Elli alldeles ensam. När striden afstannat, blef det henne för trångt inom Ollolas stuga; hon måste hemta frisk luft; hon måste, kosta hvad som helst, ännu en gång återse det brända fädernehemmet, der hon lidit så mycket, njutit så mycket. Det dröjde icke länge, förrän hon var framme vid Pirrtis ruiner, från hvilka ännu en svag hvitgrå rök uppsteg mot vårhimmelen. En dyster bäfvan genomfor den unga flickans kropp, när hon satte foten på en af de kolade bjelkarne; hon ville ännu icke riktigt tro, att det hon såg var den nakna verkligheten; hon gnuggade sig häftigt i ögonen. Kanske att allt var en sorglig dröm, påskickad henne till pröfning! Ack, nej; verkligheten var allt för sann; den kolade bjelken knastrade under Ellis fötter, och hur mycket hon än gnuggade ögonen, såg hon ändock, att röken alls icke var någon bedräglig synvilla.
"O, min Gud, min Gud", suckade hon och knäppte händerna bedjande tillsammans öfver bröstet, "det är då en ryslig sanning, att jag ej mera har något fädernehem! Och du, min stackars far, hvar är du nu? Kanske irrar du omkring ute på det vida hafvet och vågar dig ej fram till bebyggda ställen!"
Vid dessa ord sprang hon upp från sin ödmjukt knäböjande ställning; hennes ögon voro fuktiga, hennes barm häfde sig med våldsamma slag. Hon tänkte öfver, antingen hon skulle vända om till Ollolas gård eller begifva sig ut på isen, för att uppsöka fadern. Men nu kunde hon icke besluta sig så fort som hon annars brukade; det var inom henne någonting, som alltid höll tillbaka, då hon trodde sig ha fattat beslutet.
De tunga skyarne delade sig efter hand, och Elli hade icke lång stund varit på ruinerna, då hon omgöts af månens klara strålar. På strid följer frid. Lugnet i naturen återgaf den unga flickan också i viss mån lugnet i själen. Hon gick med varsamma steg öfverallt i det nedbrända hemmet; hon undersökte allt hvad som kunde vidröras utan att falla till stoft, och hon hade just slutat sin vandring, samt öfvertänkte nu på nytt, hvart hon skulle styra sina steg, då ett buller, som med hvarje minut tilltog, tog hennes uppmärksamhet i anspråk.