"Kan det vara ryssar", tänkte hon och darrade. "Nej, de äro ju slagna.
Då är det finnar. Tänk om…"
Hon fick ej tala till punkt, ty en liten trupp, som med långsamma steg bröt fram ur strandskogen och satte marschen på Pirrtis, hejdade henne. Truppen närmade sig; Elli gaf till ett anskri af smärta, ty i första ledet igenkände hon fadern med bakbundna armar. Nästan medvetslös vacklade hon fram, men hade icke uttagit många steg, förrän hon sjönk i Rietus armar. Hennes kinder hade snöns färg, hennes läppar voro som förseglade; hon kunde i detta ögonblick icke ens tänka redigt; en kort vanmakt öfverföll henne. — — —
* * * * *
"Mine herrar", sade Adlercrentz ungefär vid samma tid som mötet på hemmets ruiner egde rum, till sina underbefälhafvare, och gick med häftiga steg fram och tillbaka i det rum han tagit i besittning, "vår ställning är nu så mycket bättre, att vi kunna gå anfallsvis till väga. Och vi skola ej lemna tillfället obegagnadt; det återkommer måhända aldrig mera. Nästa dust blifver…"
Ett buller utanför dörren gjorde, att han afbröt sitt tal. Han syntes en smula missnöjd.
"Hvem är det", sporde han posten, som nu inträdde.
"En ung flicka, herr general, en ung…"
"Har synbarligen förvridit hjernan på dig", afbröt Adlercreutz tvärt den stammande soldaten, och det med en viss skämtsam ton. "För in flickan!"
När dörren öppnades för andra gången, var det Elli som trädde in. Snöns blekhet hvilade ännu öfver kinderna, blickarne stirrade utan återvändo åt alla sidor.
"Hvad vill du, flicka?" sporde Adlercreutz medlidsamt och tog Ellis händer mellan sina. "Du är så upprörd."