Bönderna och soldaterna rusade upp. Äfven Rietu, som redan från början tagit plats bredvid den lifdömde, reste sig upp och intog en hotande ställning framför Pirrtiainen. Ynglingens ansigte var dödsblekt, och beslutsamheten stod tydligt att läsa så väl i hans ögon som i alla hans drag.
"Gå bort ifrån honom", röt en jättelik bonde och armbågade sig fram.
"Vi måste taga hans lif."
"Nej", utbrast Rietu med styrka, "jag lemnar icke Pekka, förrän ni lofvat mig att ej göra honom något ondt."
"Men, betänk då, Rietu", frampustade Pirrtiainen, under det ångestsvetten rann utför hans panna, "du utsätter ju äfven dig för misstankar, och hvem vet hvilken hämd som…"
"Tyst, fader Pekka", afbröt den käcke Rietu beslutsamt; "endast öfver mitt lik skola de komma er på lifvet."
"Vettvilling", skrek en medelålders bonde och sprang fram till Rietu samt grep honom i armen, "ser du då inte, att äfven du går din undergång till mötes, om du längre envisas att försvara förrädaren!"
"Tillgif honom då hans brott, såsom en rättvis och barmhertig Gud också skall tillgifva honom det", bad Rietu bevekande.
"Nej", ropade alla med en mun. "Häng förrädaren!"
Pekka Pirrtiainens kropp skakades som af en frossa. Han såg nu, att något medlidande icke stod att erhålla.
"Nåd, nåd!" stönade Pekka med skälfvande stämma.