"Nej", skreko alla om hvarandra, "upp i trädet med honom!"
"Tillbaka", dundrade Rietu och kastade en bonde till marken, samt gaf en annan ett så häftigt knytnäfslag för bröstet, att han ryggade tillbaka. "Endast öfver mitt lik skola ni komma till Pekka."
Det var ett egendomligt skådespel, som nu uppfördes vid Pirrtis ruiner. Hufvudfiguren, Pekka Pirrtiainen, med dödsångsten tecknad i sina mörka drag och skälfvande son om han legat i frossa; Rietu stående framför honom och med de senfulla händerna höjda till slag, samt den fasta beslutsamhet, som icke låter rubba sig af någonting, i hvarje drag i sitt uttrycksfulla ansigte. Vidare de kolade bjelkarne, de larmande soldaterna och bönderna, och öfver hela denna tafla månen med dess bleka, dallrande sken — allt detta bildade, säga vi, en högst egendomlig tafla, tyvärr alls icke främmande för kriget.
"Pojke, du är alldeles galen", ropade Ollola och ämnade just springa fram, för att, om så behöfdes, med våld rycka sonen från Pekkas sida. Men han hade knappt tagit ut ett par steg, förrän han såg Rietu, träffad i bakre delen af hufvudet af en kolfstöt, störta till marken. Ollola ilade fram och kastade sig på knä vid sonens till utseendet liflösa kropp.
"Var lugn, gamle Ollola", sade en af bönderna, "slaget var inte så farligt; pojken kommer sig nog. Den der dufningen gjorde honom godt."
I och med Rietus fall förlorade Pekka helt och hållet det smula mod han kunnat tilltvinga sig. Men såsom det ofta händer med dylika naturer som Pekkas, de slå lätt öfver från den ena ytterligheten till den andra. Så här också. När Pekka nu såg, att han stod ensam och öfvergifven af alla, brann raseriet i hans själ, och han försökte med all makt att slita sina bojor, men detta var förgäfves.
"Gå bort, gå bort!" skrek han, när ett par soldater kommo med en snara, och ögonen voro nära att tränga ut ur sina hålor. "Jag vill inte dö nu! Tag allt hvad jag eger, men låt mig lefva. Jag ber er derom… Ha, ni skratta åt min bön. Sätt er bara sjelfva i min ställning, så få ni väl känna huru det smakar… Nej, tag bort snaran! Hu-u! Tag bort den!"
"Nej, du usle förrädare", dundrade ett par stämmor, "du skall bums in i evigheten. Gör din bön nu! Fem minuter har du på dig."
Men hurudan var väl den bön, som gick öfver Pirrtiainens skälfvande läppar? Icke var den sådan, som den borde vara. Han kunde icke bedja rätt, ty raseriet och den hopplösa förtviflan hade helt och hållet bemäktigat sig honom.
Innan han visste ordet af, var han kullslagen. En förfärlig ed bröt fram öfver hans läppar; snaran drogs till och i ett af de högsta träden på Pirrtiainens gård hängde nu den fordom så högmodige Pekka. Blott ett par konvulsiviska ryckningar, och allt var slut.