"Vi komma för sent", utbrast Adlercreutz, som med sitt följe nu kom till ruinerna på samma gång som Elli från sidan störtade fram. "Det var det jag fruktade, att bönderna skulle tillämpa lynchlagen."
Ett anskri bröt fram öfver den arma Ellis läppar, när hon upptäckte faderns kropp. Hennes förfäran ökades ännu mera, då hon varseblef Rietu. Det var nu slut med hennes krafter. Sakta sjönk hon ned öfver den älskades kropp och förlorade sansen.
"Det var ett allt för hårdt straff", sade Adlercreutz till bönderna.
"Nej, det var alls inte för hårdt", svarade Ollola frimodigt. "Han var en förrädare, och de äro inte värda någon annan lön."
Generalen teg, ty sanningen i gamle Ollolas ord var obestridlig.
Snart randades en ny tid för Finland. Det blef ryckt ifrån oss, men friden hägnar nu dessa bygder. Pirrtis uppbyggdes af Rietu, som med sin hustru Elli der framlefde ett lyckligt lif. Men aldrig glömde Rietu att för sina barn omtala det sorgliga öde, som drabbat Pekka Pirrtiainen.
"Barn", sade han och pekade på det stora trädet, i hvilket Pekka blifvit hängd, och som länge stod qvar, "när I sen detta väldiga träd, så bed Gud bevara er från att blifva fosterlandsförrädare, ty en sådan är värd icke blott sina medmenniskors förakt, utan äfven det svåraste timliga straff man kan upptänka."