"Jo, fader", svarade Elli sakta och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet. "Men", fortfor hon och upplyfte det snart, liksom insåge hon genast, att hennes unga kärlek till Rietu icke var någonting att blygas för, "hvarför gör ni mig denna fråga och det på ett så besynnerligt sätt?"
"Derför, att jag icke gillar din kärlek till honom", svarade Pekka med tonvigt på sista ordet.
"Hvarför då, fader?"
"Derför… derför… ah, hvad tjenar det till att upprepa det", sade
Pirrtiainen med en viss oro.
"Jo, fader, jag vill veta det", utropade Elli och omfattade lifligt faderns arm. "Ni måste säga det."
"Jaså, måste jag säga det?"
"Ja."
"Nåväl då", inföll Pekka med dyster stämma, och återtog sin häftiga gång, "Rietu och hans far stå i vägen för mina planer. Du känner dem", fortfor han och grep Elli våldsamt i armen, "och förbannad vare du, om du yppar ett halft ord om dem."
Elli sprang tillbaka, hennes hjerta bultade våldsamt; hon lade båda händerna öfver bröstet liksom för att hämma de oroliga slagen.
"Nåå", utbrast Pekka dystert, "inser du inte nu, hvarför jag ogillar din kärlek?"