"Jag kan ej upphöra att älska honom", sade Elli, icke utan ansträngning.
"Du måste", röt Pekka till och stampade i golfvet.
"Nej, fader, jag kan icke."
"Då förskjuter jag dig och…"
"Håll", ropade Elli och sprang fram till den gamle, som dyster stod framför henne, "vid minnet af min moder, som ni älskade så högt, besvär jag er, att ni tager edra ord tillbaka."
"Aldrig" svarade Pekka hotande, och hans mörka ögon glödde af en hatets eld. "Aldrig återtager jag mina ord."
En hård strid utkämpades inom Elli; det var striden om kärleken till fadern eller till Rietu. Det blef för en stund tyst i stugan; till och med Pekka hade slagit sig ned på en stol och öfvertänkte, med ansigtet doldt i båda händerna, sina planer.
"Fader", sade ändtligen Elli och hennes stämma var nu fastare, "jag kan ej svika min kärlek till Rietu, hellre…"
"Tyst, flicka", dundrade Pirrtiainen och sprang upp. "Icke ett enda ord mer om den saken. Tyst."
Elli drog sig darrande tillbaka, ty hon visste allt för väl, att fadern icke var att leka med, då han blef ond. Sedan hon förblifvit stum några minuter, ämnade hon just å nyo tilltala fadern, när dörren åter rycktes upp och en högväxt yngling inträdde.