"God afton, fader Pekka", sade Rietu, i det han skakade snön ifrån sig, "jag har en helsning från far att tillföra eder."
Pekka mumlade för sig sjelf några ord, hvilka ej kunde förnimmas af de andra. Härunder tog Rietu tillfället i akt att närma sig Elli och tillhviska henne några kärlekens ord.
"Nå, hvad är det för en helsning du medför?" sade ändtligen Pekka, sedan han en stund med kufvad harm betraktat de unga, som tycktes helt och hållet hängifva sig åt sin kärlek. "Säg ut fort och stå inte och prata dumheter med flickan."
En fin rodnad af förtrytelse uppsteg vid dessa Pirrtiainens skarpa ord på Rietus kinder. Han återhöll likväl de hårda ord, som han hade på tungan, och sade i stället:
"Ryssen nalkas. Han bränner och härjar hvar han går fram. Det är nu fars och många andras önskan, att ni följer med, för att göra fienden afbräck annars…"
Rietu tystnade och kastade en blick, full af smärta, på Elli, hvilkens hjerta bultade med hårdare slag vid afhörandet af Rietus ord.
"Annars", upprepade Pekka försmädligt och satte båda händerna i sidorna, "hvad menar du med det der ordet?"
Rietu teg en stund. Pekka upprepade sin fråga, och det nu i hotande ton.
"Jo, annars blir ni ansedd som en förrädare." Dessa ord uttalade Rietu lågt och med sväfvande stämma. Fruktade han måhända, att någon obehörig lyssnare skulle finnas?
Pekka teg en stund; han kämpade synbarligen med sig sjelf en hård kamp.
Slutligen sade han med stränghet: