"Så tycker jag också", inföll Peter med gnällande stämma.
"Men inte jag", menade Elsa.
Peter, som visste att han skulle röna motstånd från den unga flickans sida, bad och tiggde, hotade och besvor, men ingenting hjelpte. Slutligen sade han ilsket:
"Men du är i din faders händer och du skall ej komma undan."
"Nog finnes det någon utväg för mig", inföll Elsa förtroendefullt.
I detsamma utropade Lars, i det han satte båda händerna öfver ögonen.
"Hvad är det för en herreman, som kommer der borta?"
Svaret skulle han snart få.
Den ensamme ryttaren, som var iklädd en dyrbar rustning, red fram på gården och hoppade vigt af hästen.
"Gud i himmelen", utropade Elsa, som med bäfvan och underliga känslor betraktat ryttaren, "det är ju Anders!"