"Det vet ni inte, far. Det är ju många, som gått ut fattigare än
Anders, och som kommit hem mycket rikare än vi."
"Ja, det kan du gå och vänta på", svarade Lars Ersson hånfullt. "Nej, du; det blir allt så, att du måste ta Peter."
"Måste jag?" inföll den unga flickan och rätade upp sig. "Måste jag?"
"Ja, du måste."
"Aldrig."
"Det vill säga, att du nekar att gifta dig med Peter?"
"Ja visst, far."
"Men vi ha i dag kommit öfverens om äktenskapsvilkoren. De äro redan uppgjorda."
Elsa begynte gråta. Härunder tillkom också den rike Peter, en liten obetydlig person, som till på köpet skelade med venstra ögat. Sådan såg den man ut, som den myndige fogden hade bestämt åt sin dotter, men se Peter var rik, och penningen har i alla tider haft ett öfverväldigande inflytande på nästan allting.
"Ja, nu får du sjelf komma öfverens med henne om bröllopsdagen", sade fogden. "Jag tycker att det är bäst så fort som möjligt."