"Nej, men — — men — —"
"Hvad för men? Du går väl inte ännu och grubblar på Anders?"
"Jo, visst gör jag det, far. Honom kan jag aldrig glömma."
"Du är tokig, Elsa. Anders är antagligen redan död."
"Det tror inte jag, far."
"Men hvarför har han då inte låtit höra af sig. Det är besynnerligt, tycker jag."
"Ack, far", svarade Elsa vemodigt, "i krig händer så mycket, att det inte är godt för någon att skrifva hem. Och om Anders skickat bud, så är det inte sagdt, att det har hittat till oss."
"Ja, hur du än pratar, så är det ändock bäst, att du gifter dig med Peter", svarade Lars Ersson strängt. "Peter är näst mig den rikaste mannen i hela häradet, och jag vill, att du tager honom till äkta."
"Far, far, hvarför inte vänta!"
"Vänta! Jag vill inte höra talas derom. Och om Anders äfven kommer hem, så är han nog lika fattig som när han gick ut."