"På hvad sätt skall han dö?" sporde Anders Trygg.
"Häng honom."
En kort stund derefter dinglade den gamle förrädiske polacken i ett af de högsta träden.
Anders Trygg följde derefter Karl XII i alla hans fälttåg. Han var med vid Bender, vid kalabaliken derstädes, och vid Fredrikshald, der han befann sig i en af löpgrafvarna då den ödesdigra kulan ändade hjeltekonungens lif. Sorgen blef stor hos honom så väl som hos andra svenskar, ty de insågo nog, att det derefter skulle bli en helt annan tid för landet, såsom det också blef. Han gömde dock sin sorg inom sig sjelf, och längtade i tysthet efter den dag, då freden skulle bli sluten, och han kunde få återvända till sin hembygd och till Elsa.
4.
Det var en mild och vacker majdag år 1719. Naturen hade nyligen iklädt sig sin hänförande ljusa, gröna vårdrägt; de frigjorda åarne, bäckarne och floderna dansade i slingrande bugter fram öfver de gröna ängarne, och i den nylöfvade skogen sjöngo foglarne sina tjusande hymner af glädje öfver att vårens sköna dagar ändtligen kommit.
På trappan till sin välbyggda gård stod Lars Ersson bredbent och med båda händerna i fickorna. Gubben såg innerligt förnöjd ut, och då han med synbart välbehag strök sig om hakan, mumlade han för sig sjelf:
"I dag har det uppgjorts mellan Peter och mig, att han skall gifta sig med Elsa. Den tokan har ändock gifvit med sig, men först sedan hon väntat i sex år på att Anders skulle komma hem. Ha, ha, ha! det var bra, att jag slapp den fattiglappen. Det hade annars ej blifvit annat än elände af alltsammans."
I dessa ögonblick utkom Elsa. Då hon varseblef den hårde fadern, ville hon draga sig tillbaka, men Lars Ersson höll henne fast, under det han sade:
"Är du rädd för far din, flicka?"