"Nåd", ljöd det från hans skälfvande läppar.
Karl XII betraktade honom några ögonblick, och derpå sade han:
"Du gamle gråhårige syndare, du förtjenar ej nåd, då du så skamligt bedragit mig. Du får ej heller nåd!"
"O, låt mig få tala med kungen."
"Det är jag, det."
Polacken tog ett steg tillbaka och att döma af hans blickar tänkte han synbarligen:
"Att jag ej visste det förut. Jag skulle nog då ha tagit bättre mått och steg!"
"Bort med honom", befalde konungen strängt.
"Nåd, nåd! För den heliga jungfruns skull, skänk mig lifvet!"
"Eländige pultron", utbrast Karl XII harmsen, "du är ej värd att lefva!"