Då svenskarne efteråt voro ännu värst i klämman, hördes på afstånd en liflig gevärssalva. Vid åhörandet häraf studsade polackerna tillbaka. Det var en hjelpsändning, som de ej hade väntat sig.
Efter en half timmes väntan kom en polsk skara i vild flykt och kastade sig in på sina landsmän. Desse råkade i följd deraf i oordning, och då den innestängda svenska styrkan i detsamma gick bröstgänges till väga, flydde sarmaterna åt alla håll.
Då Karl XII återkom till svenska lägret, möttes han af Lewenhaupt och Rehnsköld. De hade under ett par timmars tid sökt konungen i lägret, men när de icke funno honom, anade de, att han var ute på äfventyr. De utsände för den skull en stark trupp ryttare, och det var denna förstärkning, som gjort polackernas försåt om intet.
"Ers majestät är bra oförsigtig", sade Rehnsköld varnande. "Vi kunde nu ha varit utan konung."
"Och hur skulle det då ha gått med oss och Sverige", inföll Lewenhaupt.
"Ah, så farligt kunde det väl ej bli", inföll kung Karl mildt. "Se så, mine herrar, sluta nu med förebråelserna."
Derefter vände han sig till Anders Trygg och sade:
"Hvar är förrädaren?"
"Här, ers majestät."
Den gamle polacken leddes fram. Han var dödsblek och darrade som ett asplöf.