Bredvid konungen stod Anders Trygg, och de slag han utdelade voro de kraftigaste. Massor af polacker stupade för hans och kung Karls svärd.
"Se der, se der", ropade plötsligt Anders.
"Hvad ser du?"
"Den förrädiske polacken, som lurat oss i bakhållet."
"Hvar?"
Anders svarade ingenting. I stället tog han ett språng och kastade sig handlöst öfver en i en fotsid kappa insvept person och tryckte honom oemotståndligt till marken.
"Släpp mig", hväste polacken och arbetade af alla krafter för att komma lös.
"Nej, din karnalje", ropade Anders. "Du har lurat oss i detta bakhåll, och derför skall du få lönen."
Med dessa ord lyfte han armen, för att gifva polacken dödshugget, men kung Karl förekom honom.
"Vi ska' föra honom med oss", sade han. "Döda ej värnlös man."