"Nej, men den förbannade vägvisaren, hvart tog han vägen?"
Alla tittade efter den gamle polacken, men ingenstädes syntes ett spår af honom.
"Ja, hvad sade jag", inföll Anders, i det han reste sig upp. "Hela hans berättelse var ju ingenting annat än en dikt."
"Du har rätt", svarade kungen eftertänksamt. "Vi måste taga oss i akt."
Han hade knappt fått sista ordet öfver läpparne, då en våldsam rörelse förmärktes i skogen rundt omkring den lilla svenska truppen. Det brakade i träden och buskarne, och innan svenskarne riktigt hunno sansa sig, voro de omgifna af en öfverlägsen polsk trupp.
"Sådan karnalje", ropade kung Karl. "Han har grundligt lurat oss."
"Men nog skola vi reda oss", inföll Anders Trygg med varm tillförsigt.
Och den fåtaliga svenska truppen redde sig godt en lång stund. Slutet blef dock, att den blef ännu fastare innesluten.
Karl XII var i en svår klämma. Natten var halfmörk och rundt omkring ljödo polackernas stridsrop.
Den lilla svenska truppen hade trängt sig tillsammans och stod som en enda man manligt emot de allt mera påträngande fienderna.