"Du önskar då komma in vid drabantkåren."
"En större ära kan inte vederfaras mig."
Anders Trygg blef således en medlem af denna ryktbara kämpatrupp, efter hvilken namnet gått till en sen efterverld, och som alltid skall stå qvar i de historiens blad, som handla om "jernhufvudets" minnesrika tåg och strider mot de grannar, som på ett så lömskt sätt anföllo honom.
Anders Trygg var sjelfva tryggheten, såsom hans namn angifver. Han hade tagit eller rättare fått detta tillnamn af sina kamrater just för denna sin egenskaps skull.
Och denna sin trygghet hade han flerfaldiga gånger bevisat sig ega. Ingenting kunde rubba den, icke ens kulor och bajonetter. Den var bergfast.
Anders Trygg var också småländing både till födseln och till börden, och redan som pojke var han i sin hembygd känd för sitt jemna och lugna sinne.
Han var, med ett ord, en fullständig och präktig typ för denna nation, som är van att från sin stenbundna mark hemta sin knappa föda, men ändock vara glad och jemn till sinnes. Redan från tidigaste barndomen hade han varit tvungen att kämpa med den bleka nöden, allt under det han från solens uppgång till dess nedgång, i ur och skur, i vackert väder och snöslask, i den tropiska sommarvärmen och i vinterns bistra köld varit nödsakad att arbeta, träget arbeta.
Detta hade härdat hans själ, och likstämt hans tankar med den karga natur, som omgaf honom. Något förmildrande deri hade han aldrig sett i sin hembygd; endast denna enahanda natur: vidsträckta ljunghedar och sterila brånar; dystert susande furuskogar och der emellan små klara vattenspeglar, i hvilka Anders såsom pojke dels tvättade, dels speglade sitt runda, fylliga anlete; se der hvad han i sin barndom upplefvat.
Så blef han yngling, och han hade nätt och jemt fylt sina tjugu år, då ett rop ljöd kring land och rike:
"Vi äro lömskt öfverfallna af ryssen, polacken och dansken!"