Det ropet kom ifrån den svenska nationens bröst; det var ett rop af både smärta och harm, ett rop, som uppväckte den ända hittills slumrande hämden. Ryssland ville återtaga Östersjöprovinserna, Polen hyste intet större hopp, än att få taga revansch för de nederlag, dem Karl X Gustaf tillfogat detsamma, och hvad angår Danmark, så glödde det af begär att låta Karl XII få erfara förödmjukelsen af sådana nederlag, som det danska folket lidit i striden mot hans fader, vanligen sådana nederlag som vid Halmstad, Landskrona och Lund med flere.
Det var på en lekstuga som Anders Trygg fick höra underrättelsen om, att Sverige blifvit lömskt anfallet från tre håll. Ynglingens hjerta svalde af harm, och han utropade, under det han antog en hotande ställning bredvid den på en tunna sittande byspelemannen:
"Den som har hjerta i bröstet, han följer genast med till fogden och tar värfning."
Följden af denna uppmaning var, att tjugu unge män, kraftiga och härdade, uppsökte fogden Lars Ersson och sade sitt ärende.
Anders, som var skarans ordförande, talade med varmaste känsla. Då han slutat, upplåts dörren till ett inre rum, och Lars Erssons adertonåriga dotter Elsa sprang in, slog sina armar kring Anders hals och utbrast:
"Skall du gå i kriget, så dör jag!"
"Hvad är det för dumheter, flicka", ropade Lars Ersson och försökte att rycka Elsa från Anders. "Vet du inte, att du är min dotter."
"Jo, det vet jag, far, men jag vet också, att jag älskar Anders."
Lars Ersson ref sig ifrigt i pannan under det han sade:
"Är du tokig, flicka. Den der fattiglappen!"