"Tack för sist vid Narva, min käcke korporal!"
Anders Trygg kände sig långt ifrån trygg i dessa ögonblick. Han tänkte på Elsa, och ingen kan förundra sig deröfver, ty Lars Ersson hade ju sagt, att Anders ej skulle få Elsa förr, än han kom hem som en "karlakarl". Och det ville Anders. Derför svarade han kungen så här:
"Gud gifve att ers majestät komme i större farligheter än vid Narven, och om jag hade tusen lif, så skulle jag gifva dem för min konung."
Då Karl XII vid dessa Anders' ord såg på honom, såg han (kungen) så blid ut, och derpå sade han:
"Du, Anders, skall gå i spetsen för öfvergången, ty du är rätta mannen."
"Ja, det skall jag", svarade Anders Trygg, "och om det fins någon, som vill hindra oss att komma fram, så får han med mig att göra."
Anders Trygg höll ord. Han var en ibland de förste, som gick öfver floden, dels simmande, dels vadande.
På motsatta stranden hade fienden förskansat sig efter bästa förmåga.
Motståndet var relativt hårdnackadt, men efter några timmars tid hade
Karl XII tillkämpat sig öfvergången.
Drabantkorporalen Anders Trygg var en af dem, som hade mest utmärkt sig.
2.