Dagen efter öfvergången var Anders Trygg vid den yttersta fältvakten.
Han var icke vid särdeles godt humör, Elsa låg honom i hågen, och det
oaktadt han sett många polska qvinnor, som voro vackrare än hon. Men
Anders var trogen sin flicka, och deri gjorde han ju rätt.
Medan han så satt vid lägerelden och tänkte på de svunna, fordom lyckliga dagarne, kom kungen fram till honom.
"God dag, Anders", sade kung Karl och nickade vänligt åt sin krigsbuss.
"Men hvarför är du ensam?"
"Ers majestät", svarade Anders och såg barsk ut, "kamraterna ha gått bort för att göra en god fångst."
"Såå? Hvar då?"
"I hagen här borta voro nyligen ett halft dussin polacker synliga, och — —"
"Och du följde inte med", inföll konungen, "du, som aldrig försummat ett äfventyr."
"Sant, ers majestät, men vi drogo lott om hvem som skulle ha vakten, och det blef jag."
"Har du annars sett något misstänkt?"
"Nej, inte ännu."