Nu var det mäster Wolfs tur att göra stora ögon.
"Inte… pa… pa… pist", stammade han och tog sig om pannan, liksom ville han reda de tankar, som i dessa ögonblick stormade in på honom.
"Nej, fader Wolf", svarade löjtnanten, "under det Annchen skötte mig har hon bragt mig till den öfvertygelsen, att Luthers religion är mera förnuftig än den jag förut stridt för. Kärleken till Annchen har också gjort att jag…"
"Nå, det är en annan sak", utropade mäster Wolf glad, redan innan löjtnanten han tala till punkt. "Då tror jag inte att Heinrich Mayer ska' neka er sin dotter… om… om… han bara törs för Mathias Gründler och dennes son", slutade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.
"Törs! Hvarför törs han inte?"
"De ä' så hämndgirige, båda två."
"Låt det bli min ensak, fader Wolf", inföll Joseph von Bierich. "Jag har förut tämjt dylika hämndgiriga naturer, men ett vill jag bedja om, och det är att ni inte talar om det för någon, eho det vara må att jag är lutherskt sinnad. Jag vet nog ändå hur jag ska' handla, så att allt får ett godt slut."
"Topp", svarade mäster Wolf och besvarade Joseph von Bierichs kraftfulla handslag, "ja ska' tiga som muren."
III.
Joseph von Bierich hade nyligen inträdt i tjänstgöring vid Tillys här, när denne ryktbare fältherre besegrade danske konungen Kristian den fjerde vid Lutter am Barenberge, en liten by i braunschweizska hertigdömet. Detta fältslag utkämpades år 1626 och dermed var den öfvermodige Kristians deltagande i trettioåriga kriget för alltid slutadt.